postindustrialism

Vänstern och informationssamhället

Gästkrönikör

Publicerad: 07 september 2009Postad i: I fokus

Marxismens tillbakaträngda ställning i dagens samhällsdebatt brukar traditionellt förklaras med de misslyckade byggena av socialismen i Sovjetunionen och Kina, samt av kapitalismens hittills oöverträffade förmåga att alstra välstånd. Må så vara. Men vi menar att marxismens svaga ställning främst har sin grund i oförmågan att formulera en klassanalys som är giltig för informationssamhället. Det skriver Ulf Bjereld och Marie Demker, professorer i statsvetenskap, i en gästkrönika för Federa.

Vilka sociala grupper konstituerar klassmotsättningarna i samhällen där kunskap och individuell kompetens blir allt viktigare produktivkrafter och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Utan att på allvar förhålla sig till denna fråga kommer vänstern ständigt att befinna sig i ett intellektuellt underläge i samhällsdebatten.

Varför är det då så svårt att formulera en marxistisk klassanalys som är användbar på vår tid? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens industrisamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni.

Skapandet av immateriella värden är inte knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Som Michael Hardt och Antonio Negri uttryckt det: på arbetsmarknadens alla nivåer tjänar det nya paradigmet till att undergräva uppdelningen mellan tiden då man arbetar och då man lever. Den immateriella produktionen pågår ständigt och överallt. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna. Det blir inte mycket klassanalys av det.

Johan Lönnroths bok "Den tredje vänstern" (Federa, 2009)

I sin bok Den tredje vänstern (Federa, 2009) diskuterar Johan Lönnroth hur det kapitalistiska ägandets grund börjat vackla när de kapitalistiska entreprenörernas egna kunskaper till stor del ersatts av en mer kollektivt ägd kunskapsmassa hos dem som arbetar inom företagen. Eftersom företagen inte kan hävda äganderätten till de anställdas tankar på samma sätt som man kan hävda ägandet av maskiner och byggnader måste nu kapitalisterna, menar Lönnroth, konkurrera där de genom olika typer av vinst- och maktdelningssystem knyter de kunskapsrika till sig.

Det är säkert så. Men Lönnroth spinner tyvärr inte vidare på den tråden för att diskutera de klassmässiga förutsättningarna för dessa kunskapsbärare i företag och i samhälle. Framväxten av denna nya sociala grupp har påvisats av flera forskare. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Intelligentian var besatt av teknikens pussel, medan de intellektuellas uppgift var att ifrågasätta. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av deras egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Själva har vi valt att använda termen fria logotyper. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är det rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara.

Peter Tillbergs tavla "Blir du lönsam, lille vän" (1971-72)

I samhället uppstår följaktligen en kamp om kunskapen. Denna kamp utspelar sig kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap i form av ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft och det andra objektet är kunskap i form av ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.

Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja.

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv. De utgör ett utomordentligt studieobjekt för alla dem som skulle vilja bidra till en marxistisk nystart så här i början på 2000-talet.

ULF BJERELD & MARIE DEMKER

Författarna är professorer i statsvetenskap och bloggar på Ulf Bjereld respektive Vänstra Stranden. Texten bygger på deras trilogi I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, kommande). Därutöver har texten inspirerats av Klas Gustavssons Socialismens liv efter döden (Atlas, 2004) samt Michael Hardt & Antonio Negris Imperiet (Glänta/Vertigo, 2003 ) och Multituden (Tankekraft, 2007).

Partiernas kris och de sociala medierna

Jimmy Sand

Publicerad: 21 augusti 2009Postad i: Aktuellt

Statsvetaren Johan Karlsson har på sin blogg Mothugg skrivit en serie inlägg på temat ”Gammelpartierna vs Piratpartiet”. Grundtesen är följande: ”Som så många andra branscher genomgår politikbranschen en strukturomvandling, en smärtsam kreativ förstörelse för att ta sig ur 1900-talet.” Det handlar förstås om informationsteknologiernas inverkan på det politiska landskapet. Piratpartiet har här ett betydande försprång framför befintliga riksdagspartier. Av detta bör andra ta lärdom.

Den har under en längre tid talats om en ”partiernas kris” vilken går ut på att de stadigt tappar medlemmar. Ett exempel: Socialdemokraterna, det största partiet i Sverige, hade 1990 ca en miljon medlemmar. Efter avskaffandet av kollektivanslutningen av LO-medlemmar till partiet årsskiftet 1991/-92 var antalet 259 000. Sedan dess har medlemskåren halverats, och ligger på ca 100 000. De befintliga svenska riksdagspartierna tycks tro, resonerar Johan Karlsson i sitt inledande inlägg, att lösningen på krisen är att börja blogga, skaffa sig en grupp på Facebook och be väljarna skicka in politiska förslag per e-post. Nätet är ett – visserligen oumbärligt – komplement till de gamla medierna för opinionsbildning (debattartiklar, torgmöten, etc.).

De etablerade partiernas medlemssiffror har rasat (källa: attdrickaliberalt.wordpress.com)

Piratpartiet använder sig av de sociala medierna på ett helt annat sätt. Dess företrädare har fattat att internet börjar bli ett meningslöst begrepp. De jobbar i den långa svansen, medan AFK-partierna jobbar utifrån den tjocka skallen. Chris Andersons tes om den långa svansen går ut på att kostnaden för att producera och distribuera text, ljud, bild har sjunkit radikalt genom först datorrevolutionen och sedan internetrevolutionen. Medlemsavgifter för att finansiera ”partilokaler, portomaskiner, banderoller, högtalaranläggningar, valberedningar, fikabröd, medlemsblad, ombudsmän, lönebidragare och så vidare” är i Johan Karlssons resonemang analogt med överpriser för CD-skivor och DVD-filmer för att finansiera produktionen och distributionen av CD-skivor och DVD-filmer.

Statsvetaren Johan Karlssons blogg Mothugg (www.mothugg.se)

I sitt andra inlägg tar Johan Karlsson upp Piratpartiets och de befintliga riksdagspartiernas (samt Feministiskt initiativ, Junilistan och Sverigedemokraterna) genomslag i pressen och bloggosfären. Pressen skriver om Piratpartiet 80 procent mer än partiets röstsiffror i riksdagsvalet 2006 skulle motivera (Miljöpartiet och Vänsterpartiet är överrepresenterade med 120 respektive 93 procent, medan Feministiskt initiativ och Moderaterna är underrepresenterade med 58 respektive 53 procent, för att ta bara några exempel).

En undersökning med bloggindexeraren Knuffs trendgrafer visar att Piratpartiet vad gäller genomslag i bloggosfären – den medienisch som är en del av informationsteknologiernas långa svans – mäter sig med befintliga mindre riksdagspartier (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet) såväl som med Sverigedemokraterna (Feministiskt initiativ och Junilistan, som båda fick ungefär samma stöd i riksdagsvalet som Piratpartiet, ligger långt efter). Moderaterna och Socialdemokraterna, med betydligt fler medlemmar och väljare och ett enormt mycket större allmänt mediegenomslag, ligger förstås långt före. Men Piratpartiet finns ändå med på samma skala som de stora drakarna.

Endast Moderaterna och Socialdemokraterna har fler medlemmar än Piratpartiet (när Johan Karlsson skrev sitt inlägg var Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet större än Piratpartiet), och dessa medlemmar är extremt benägna att blogga jämfört med andra partiers medlemmar. Piratpartiet jobbar i den långa svansen genom att finnas på en rad mindre arenor (bloggar, chattkanaler, etc.) som var och en för sig når färre människor än de etablerade massmedierna tagna i klump, men som sammantaget når många. Etablerade partier jobbar, med sina utspelsstrategier, som underleverantörer till massmedierna. Det handlar om att skicka signaler till väljarna, snarare än om att föra en bland medlemmarna ”förankrad” politik. Piratpartiet behärskar nätets offentligheter, och den interna demokratin är inte – som kongresser kontra utspel – väsensskild från kommunikationen utåt.

Partiernas genomslag i medierna relativt valresultatet 2006

Mot slutet av förra seklet var riksdagspartiernas förhållande till den tidens nya informationsteknologier ett annat. I sitt tredje inlägg tar Johan Karlsson upp två exempel. Vid 1990-talets början investerade alla partier i så kallade FirstClass-BBS:er – ett slags elektronisk anslagstavla som lät datorer kommunicera med varandra på ett sätt som webben på den tiden inte mäktade med. Vem som helst med ett modem kunde delta i politiska diskussioner med andra medlemmar i andra delar av landet – något som i dag är banalt, men som då var i frontlinjen.

Problemet med BBS:er, i början ett revolutionerande verktyg för social organisering, är att de är slutna system. De erbjöd en skyddad verkstad, vilket kom att bli en nackdel när webben mot slutet av årtiondet började vinna mark. Där BBS:erna var en tungrodd, proprietär och centraliserad infrastruktur bygger webben på decentralisering, öppna standarder och en rhizomatisk struktur. Partiernas elektroniska infrastruktur saknade ingångar till bloggar, webbforum, wikis, fildelningsprotokoll och allt det som webben bygger på.

Johan Karlssons andra exempel är de massiva investeringar från politiskt håll som mot slutet av 1900-talet gjorde Sverige till ett IT-under. Lika framsynt som när finansministern Johan August Gripenstedt på 1800-talet byggde ut järnvägen till ett stambanenät, och därigenom lade den infrastrukturella grunden för 1900-talets framsteg, stod svenska politiker i frontlinjen av IT-frågorna hundra år senare: 3G-utbyggnad, marksänd digitalteve, bredbandsfiber, etc. förde Sverige till frontlinjen av vår tids teknologiska revolution. När Piratpartiet i dag förstår att utnyttja webbens kapacitet för social organisering, för etablerade partier till höger och vänster en skrämselpropaganda mot piraterna. Istället borde de ta lärdom av piraternas förmåga att organisera sig.

FirstClass-klientens gränssnitt anno 1993

I sitt fjärde och avslutande inlägg jämför Johan Karlsson Piratpartiets webbplatser med de befintliga riksdagspartiernas dito. Under en månad hade Piratpartiets webbplats dragit mer trafik än de fyra Allianspartierna tillsammans och likaså mer än de tre oppositionspartierna tillsammans. En delförklaring är förstås rättegången mot Pirate Bay, där domen från Stockholms tingsrätt meddelades den 17 april. Piratpartiet förstod att profitera på uppmärksamheten, medan tystnad rådde från riksdagspartierna – med undantag från ett uttalande från Vänsterpartiet. (Men redan i mars bloggade en av de åtalade, Peter Sunde, om att han gått med i Miljöpartiet. Tillsammans med Grön ungdoms ena språkrör Maria Ferm och MP-riksdagsmannen Lage Rahm startade han senare en fond för att hjälpa fildelare som anklagas för brott mot Ipredlagen.)

Trafik till partiernas webbplatser under en månad 2009

Givetvis ligger Piratpartiets sakfrågor rätt i tiden. Men mer intressant är, enligt Johan Karlssons tes, deras sätt att organisera sig. Partiets webbplats uppdateras för varje ny medlem, varje inkommande länk från en blogg, varje gång en piratpartist twittrar, och så vidare. Givetvis kan besökaren kommentera på inläggen på sajten. Den som bloggar om Piratpartiet belönas med att hamna direkt på partiets förstasida och därigenom få mer trafik till sin blogg. Johan Karlsson jämför med riksdagspartiernas webbplatser, en jämförelse som måste återges i sin helhet.

Partiet uppdaterar sin webbplats som bäst någon gång i veckan, och då med ett pressmeddelande – arketypen för gammelmedial kommunikation.
Du kan inte kommentera på de pressmeddelanden partiet lägger ut. Förmodligen vill partiet hellre att du skriver en insändare till lokaltidningen om du har synpunkter på partiets politik.
Partiet skriver inte hypertext. Men text utan länkar är för papper och partiets pressmeddelande leder inte vidare någonstans. En återvändsgränd. Backa eller stäng fliken.
Partiet jobbar sannolikt för-1999-skt och erbjuder inte ens RSS-flöden för den som mot förmodan skulle vilja hålla reda på när partiet har publicerat nya pressmeddelanden.
Om partiet har hängt med i ADB-svängen länkar det inlägg från förtroendevaldas bloggar. Men inte andra inkommande länkar om partiet, så att du kan få reda på vad bloggar skriver om partiets politik. Och du får förstås inte heller något utbyte av att driva trafik till partiets webbplats. Partiet ser webbplatsen som ett medel för envägskommunikation: Partiet talar, du lyssnar.
Kanske länkar partiet till sin Facebook-grupp. Men vem, mer än den stackars partigängaren, skulle vilja gå med i en grupp av människor som inte vill tala med en annat än genom pressmeddelanden?

Vilket av de etablerade riksdagspartierna står på tur att fatta informationsteknologiernas inverkan på det politiska landskapet? Strukturomvandlingen kräver förändringar i partiernas sätt att organisera sig och att agera. Det är inte tillräckligt att företrädare bloggar eller att partiet har en grupp på Facebook.

Federa inleder sin bokutgivning med ”Den tredje vänstern”

Jimmy Sand

Publicerad: 21 augusti 2009Postad i: Publikationer

Federa inleder sin verksamhet med att ge ut Den tredje vänstern av Johan Lönnroth. Författaren, som är nationalekonom och tidigare vice ordförande för Vänsterpartiet, skisserar förslag till hur vänstern kan orientera sig i ett nytt politiskt landskap. Detta mot bakgrund av en tillbakablick över den svenska vänsterns historiska utveckling från början av 1800-talet till i dag.

Johan Lönnroths bok "Den tredje vänstern"

Den tredje vänstern är ännu i sin inledande fas. Och eftersom historiens list nästan alltid överträffat människans, kan vi inte ännu veta så mycket om den. Den är ännu dröm och förhoppning mer än realitet. Men tendenserna finns där i nutidens rörelser: Människor som verkar för demokrati och självförvaltning i sina företag och bostadsområden. Människor som vill leva i harmoni med naturen och som spränger gamla könsroller. Människor som ser sig som världsmedborgare och bygger den globala demokratin. – ur Författarens förord.

Med Den tredje vänstern tar Johan Lönnroth ett samlat grepp på den politiska vänsterns historiska utveckling sedan 1800-talet. Fokus ligger främst på svenska förhållanden, men detta är förankrat i en internationalistisk och frihetlig grundsyn. Boken belyser vänsterns förhållande till feminismen och till ekologin – och ställer relevanta frågor om framtiden. Vart är vänstern på väg?

Med Den tredje vänstern inleds bokutgivningen från Federa, en partipolitiskt obunden tankesmedja med säte i Göteborg. Vi utgår från insikten att de ideologier som skapades under industrialismen är i behov av uppdatering. Vi vill samla och inspirera människor med en liknande grundsyn, för en framtidsorienterad opinionsbildning.

Om författaren: Johan Lönnroth väcktes politiskt i slutet av 1950-talet. Gick med i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) 1970. Satt i kommunstyrelsen i Göteborg som fritidspolitiker 1980-88, valdes in i riksdagen 1991. Partiets vice ordförande 1993-2002. Ordförande i föreningen Vägval Vänster 2004-2007. Docent i nationalekonomi och filosofie licentiat i matematik. Numera ålderspensionär.

Kuriosa: Begreppet “den tredje vänstern” myntades av den finlandssvenske ekonomen Jan-Otto Andersson för finska Vänsterförbundet. Det har även använts av Olle Sahlström och Jan Sjunnesson. Johan Lönnroth skrev som riksdagsledamot och vice ordförande för Vänsterpartiet 1997 en första upplaga av Den tredje vänstern, recenserad bland annat i Arbetarmakt. Boken som nu ges ut av Federa är en uppdaterad och avsevärt omarbetad andra upplaga. Kapitlen har under omarbetningen funnits i en mellanversion som “Västgötaskolans Studiebrev” på föreningen Vägval Vänsters webbplats.

Övrig information

Formgivning: Jimmy Sand	Omslagsillustration: Charlotte Wiberg
Tryck: Books on Demand, Visby	Omfång: 180 sidor
Språk: Svenska	Bredd/höjd/ryggbredd: 148×210×11
Vikt: 269 gram	Bandtyp: Häftad
ISBN 10: 9197821403	ISBN: 9789197821407
Se boken i Libris	Beställ boken från Books on Demand

En ny tankesmedja ser dagens ljus!

Jimmy Sand

Publicerad: 20 augusti 2009Postad i: I fokus

Samhällen förändras. Trots stora omvälvningar av samhällsinstitutioner och socioekonomiska förhållanden relaterar offentliga debatter än i dag i hög utsträckning till de ideologier som formades av industrisamhället. Liberalismen, konservatismen och socialismen är alla produkter av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. De är i stort behov av uppdatering. Frågor som migration, övervakning och stadsplanering visar att den klassiska höger/vänsterskalan inte alltid går att tillämpa. Ur dessa insikter har tankesmedjan Federa växt fram.

Till skillnad från klassiska tankesmedjor som Timbro och Arbetarrörelsens tankesmedja lutar sig inte Federa mot finansiella resurser från Svenskt Näringsliv eller fackförening och riksdagsparti. Federa använder sig – återigen till skillnad från dessa – inte av de nya interaktiva teknologierna (internetuppkopplade datorer, mobiltelefoner, etc.) som ett komplement till den ordinarie verksamheten. För Federa utgör de sociala medierna verksamhetens bas. Inte bara används de för att ta igen det som saknas i ekonomisk styrka. Vi vet att verksamheten blir kvalitativt bättre genom utnyttjandet av svärmens intelligens. Snarare än en tankesmedja av klassiskt snitt är Federa ett idékluster.

Tankesmedjan Federa

I Nationalencyklopedin står att läsa följande på uppslagsordet tankesmedja.

eng. think-tank, institut, företag eller grupp som utvecklar nya långsiktiga idéer samt tar fram, sammanställer och sprider information, kunskap och åsikter i den offentliga debatten. Detta görs exempelvis genom att man bedriver forskning, ger ut tidskrifter och böcker samt deltar i debatter. Tankesmedjor är vanligtvis kopplade till någon form av politisk åsiktsriktning och/eller intressegrupp i samhället.

Wikipedia beskriver tankesmedjan som ”en vanlig beteckning på en mer eller mindre lös sammanslutning av skribenter och intellektuella som har som syfte att påverka den politiska opinionen”. Den skiljer sig från det ganska näraliggande fenomenet forskningsinstitut (som Ratio, Institutet för framtidsstudier eller Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI) genom att vara mer policyorienterat. Den avgränsas också från föreningar som Ordfront, bildningsförbund som ABF och tidskrifter som Fronesis – vilka förstås också påverkar den politiska opinionen.

RAND Corporation, en tankesmedja bildad 1946

Den första tankesmedjan, och inspirationskällan för alla de senare, tros vara RAND Corporation i USA. Den startade officiellt redan 1946 med uppgift att verka för vetenskap, utbildning och välgörenhet i det allmännas intresse – för ökad välfärd och säkerhet i USA. En anekdot som Carl-Johan Westholm, f d VD på Svensk Handel, berättade under ett arrangemang av tankesmedjan Eudoxa kan belysa fenomenet.

Westholm berättade om de liberala tankesmedjornas framsteg efter andra världskriget. Det var en tid när de liberala idéerna var på stark tillbakagång, men tänkare som Friedrich Hayek (en av Mont Pelerin Societys grundare), förstod vikten av långsiktig opinionsbildning. När den blivande grundaren av tankesmedjan Institue of Economic Affairs, Anthony Fisher frågade Hayek om han skulle gå in i politiken för att förändra den i en mer frihetlig riktning, sade Hayek nej. Hayek påpekade att dagens politiker är fast i de debatter och idémiljöer som präglat dagens samhällsdebatt. De kan inte förändra den särskilt mycket, utan behöver att någon formulerar upp alternativa idéer och öppnar upp samhällsdebatten i förväg i en mer frihetlig riktning. Tankesmedjan skulle göra det politisk omöjliga möjligt. Denna mer aktiva tankesmedja, ett mellanting mellan fristående forskning och opinionsbildning, har varit framgångsrik. Sedan 1970 finns det mer än 500 klassiskt liberala [bland annat förespråkande privategendom och privatisering, laissez faire-kapitalism och begränsning av statligt inflytande, naturrätt och individualism - reds. anm.] tankesmedjor i världen.

Den mest anrika – och inflytelserika – tankesmedjan i Sverige torde vara Timbro. Den bildades 1978 på initiativ av Sture Eskilsson, informationsdirektör i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF, år 2001 sammanslagen med Sveriges Industriförbund för att bilda Svenskt Näringsliv) åren 1970-90. Timbro finansieras av Svenskt Näringsliv, via den opinionsbildande Stiftelsen Fritt Näringsliv (SFN) med ca 20 miljoner kronor per år. Uppdraget är att ”främja idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomins och den fria företagsamhetens betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd”. Med andra ord en av de 500 klassiskt liberala tankesmedjorna i världen.

Sven Elander, engagerad bland annat i Attac, beskriver på sin blogg Timbros framgångsrika affärsidé.

Först och främst tror jag man ska skilja på två olika typer av tankesmedjor. Dels har vi tankesmedjor som försöker skapa en livlig intern debatt inom den egna rörelsen [...]. Sen har vi tankesmedjor som egentligen är mer av propagandaverktyg som arbetar för att forma den allmäna samhällsdebatten. Här spelar Timbro i en klass för sig själva. För att bli en framgånsrik tankesmedja inom denna kategori så gäller det dels att arbeta långsiktigt och dels att inte vara rädd för att framföra positioner som framstår som extrema.

Långsiktigheten handlar om att man under en period måste spotta ur sig ”rapporter” (kan vara hur undermåliga som helst bara de kallas rapport), debattartiklar och politiska utspel inom ett specifikt politiskt område. Man får inte vara rädd att verka extrem, tvärtom är det bra att ta en lite extremare ståndpunkt än vad som verkar rimligt, då kan en annan aktör (tex det parti man vill hjälpa) gå in och ta den rimliga ståndspunkten och framstå som mer nyanserad. [...] Dels vrider man då debatten åt det rätta hållet, man får folk att diskutera de frågor man vill (tex sjukhusprivatiseringar) istället för motståndarens frågor. Dels kan man säga saker som ett parti egentligen vill säga men inte kan, för att tappa väljare.

Några tankesmedjor i Sverige: Timbro, Arbetarrörelsens tankesmedja, Cogito och Piratbyrån

Förutom Timbro kan man i Sverige i dag finna ett dussintal tankesmedjor – självbetitlade sådana och/eller överensstämmande med definitionen: Arbetarrörelsens tankesmedja (LO, ABF och Socialdemokraterna), Arena idé (tidigare kallad Agora, en del av Arenagruppen), Captus (till idéerna liknande Timbro), Civitas (närstående Kristdemokraterna), Claphaminstitutet (kristen höger), Cogito (närstående Miljöpartiet), Eudoxa (liberala transhumanister), Den nya välfärden (till idéerna liknande Timbro), Det osynliga (kulturarbetare), Fores (närstående Centerpartiet, med Studieförbundet Vuxenskolan och Ohlininstitutet som medstiftare), Global utmaning (opinionsbildning kring globaliseringsfrågor, för en hållbar utveckling), Konflikt (autonom vänster), Ohlininstitutet (närstående Folkpartiet), Piratbyrån (piratkopierings-/upphovsrättskritiska rörelsen) och Sektor3 (frivilligorganisationer). Notera att samtliga riksdagspartier utom Moderaterna och Vänsterpartiet har egna tankesmedjor – med reservation för att Timbro och Moderaterna står varandra ganska nära.

Socialdemokratiske bloggaren Fredrik Jansson har skrivit en hel del om fenomenet tankesmedjor. Tre inlägg är särskilt intressanta: ”Vad gör Arbetarrörelsens tankesmedja?”, ”En annan slags tankesmedja” och ”Behovet av ett idékluster”. Fredrik Jansson är kritisk till Arbetarrörelsens tankesmedja, lanserad av Landsorganisationen i Sverige, LO, Arbetarnas bildningsförbund, ABF, och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, med ambitionen att utgöra en motpol till arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro.

Har man tur producerar alltså en tankesmedja som fyra anställda och luftiga lokaler i centrala Stockholm i snitt en bok, en ”kunskapstidning” och tre rapporter om året, varav två är skrivna på entreprenad. Att allt detta dessutom har redigerats och layoutats hafsigt blir ett stickspår som man för tillfället kan lämna därhän.

Internet ger möjligheter att kommunicera med många till en relativt låg kostnad. Men tankesmedjans hemsida påminner om något som skapats i Internets barndom. Det finns inga RSS-flöden. Det finns ingen möjlighet att kommentera det som läggs upp på sajten. Det finns ingen interaktivitet mellan sajten och till exempel bloggar som länkar till artiklar. Det finns inte heller något av det som ger internet fördelar framför tryckt media. Det finns inga inspelade seminarier som ligger på YouTube eller som poddsändningar.

Behöver media vänsteralibin så är det troligare att man vänder sig till tidningar som syndikalistiska Arbetaren eller vänsterpartistiska Flamman än till tankesmedjan. Och om tidningar med några tusen prenumeranter är en viktigare aktör i den allmänna debatten än Arbetarrörelsens tankesmedja måste det vara något fel.

Fredrik Jansson ger också konstruktiva förslag till bättring.

Det finns fortfarande poänger med att människor träffas och diskuterar i verkliga livet. [...] Men den moderna teknologin ger ytterligare möjligheter till återkoppling och utveckling av idéer. Bloggar, kommentarfält, pingfunktioner och RSS-flöden kan skapa förutsättningen för en svärm av idéer att mötas och blötas. [...] Istället för det strukturerade och hierarkiska bör vänsterns ideologiskapande finnas i ett myller av idéer och åsikter.

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Det är inga dåliga idéer Fredrik Jansson presenterar.