panglossliberalism

Halmdockornas kamp

Johan Karlsson

Publicerad: 14 december 2009Postad i: Aktuellt

När just själva måttstockarna för det goda livet är något människor tvistar om kan det knappast finnas en hägrande konvergens kring universella värden. Johan Karlsson slår ett slag för en värdepluralistisk liberalism, i sitt svar på Mattias Svenssons inlägg om den så kallade ”Ior-liberalismen”.¹

Inlägget är tidigare publicerat på Johan Karlssons blogg Mothugg, den 12 november.

Milnes melankoliska åsna får symbolisera den hållning Neos Mattias Svensson tycker sig se hos Göteborgs oberoende liberaler.

Mattias Svensson ställer upp den Ior-liberala halmdockan, en butter och dystopisk liberalism, som inte tror på Upplysningstanken om den sköna nya framtid som liberalismen förverkligar. Mattias tycks tänka sig Ior-liberalismen som en motbild mot den Pangloss-liberalism som vi oberoende göteborgsliberaler – Kalle, Jimmy och Christopher, till exempel – ibland har tillgripit för att teckna en nidbild av saker vi stör oss på i samtida svensk liberalism.

Låt mig börja med att förtydliga vad jag menar med Panglossliberalismen. Jag menar inte alls att den ska identifieras med någon särskilt etiketterad liberalism, som ny, klassisk eller social. Tvärtom kan man hos många liberala tänkare — från vänster till höger, uppifrån och ned — hitta tendensen till panglossism: att förväxla utopin med verkligheten, Börat med Varat, att tro att vi redan lever i den bästa av världar. Men Panglossliberalismen är en idealtyp, som renodlar utan att för den skull nödvändigtvis svara mot någon specifik liberalism eller liberal i sinnevärlden.

En nidbild syftar förstås också till att karikera, samtidigt som den har en udd – och Mattias Svensson känner sig uppenbarligen träffad nog för att gå i svaromål. Nå, till skillnad från Mattias som valde att klä skott för Panglossliberalismen identifierar jag mig inte särskilt mycket med den Ior-liberalism som han målar upp (och identifierar med mig och Kalle) — den där som leder hela vägen ned i totalitarism, oinskränkt kollektivism, rasism och 11 september-konspiracism. Tjoho. Så jag låter halmdockan ta smällen och tackar istället för uppmärksamheten genom att utveckla några poänger som tycks mig viktigare.

Joseph Jefferson (1829-1905) som Dr Pangloss i "The Heir-at-Law".

Låt oss börja med Doktor Pangloss och Ior. Om vår poäng är att den självutnämnda liberala scenen är ensidig och enögd, så tror jag att Ior-liberalismen har en viktig roll att spela i den liberala familjen, men den finns inte riktigt där Mattias tycker sig se den. Utopism och dystopism är varandras avbilder: Vad utopister och dystopister bråkar om är huruvida guldåldern ligger framåt eller bakåt i tiden. Och när jag hör någon summera mänsklighetens och samhällens utveckling i en sådan enkel, linjär berättelse så osäkrar jag min revolver. Samhällsutveckling är ett alldeles för komplext fenomen för att mätas med en enstaka måttstock – inte minst om man gillar den värdepluralistiska liberalism som framför allt Isaiah Berlin populariserat och som är en av de liberalismer jag gärna lyfter fram.

Berlin menar att monismen – ”the belief that some single formula can in principle be found whereby all the diverse ends of men can harmoniously be realized” – är bevisligen felaktig.² Eftersom människor har olika syften och mål här i livet, och eftersom inte alla sådana ändamål är förenliga med varandra, så kan vi inte heller undvika konflikt och tragedi i den mänskliga tillvaron. Och det finns inte någon yttersta, universell måttstock — som utilitaristisk lycka eller naturliga rättigheter — som vi kan tillämpa för att lösa den sortens värdekonflikter, eftersom sådana måttstockar i sig är något vi är oense om och därtill är de i sig inbördes motstridiga. ”The necessity of choosing between absolute claims is then an inescapable characteristic of the human condition.”³ Och sådana val kostar och smärtar, just för att de står mellan absoluta, oförenliga värden. Därav det agonistiska och tragiska i Berlins liberalism.

Utifrån en sådan värdepluralism står alltså inte alternativen mellan Ior och Doktor Pangloss. Alternativet till en panglossisk, utopisk liberalism behöver inte vara dystopisk – här finns ett utrymme för en icke-panglossisk, icke-utopisk liberalism – en distinkt icke-ideal eller realistisk liberalism, som varken knaprar lyckopiller eller gråtmilt stirrar för djupt i flaskan, utan istället försöker se nyktert på världen. I den bemärkelsen är den också en mer politisk liberalism.

Judith Shklar presenterar just en sådan icke-utopisk, icke-dystopisk liberalism, och dess icke-utopiska karaktär är just vad som skiljer den från somliga andra prominenta liberalismer.⁴ Den bygger alltså inte på att allt barkar åt skogen, men den ifrågasätter idén att allt med nödvändighet blir bättre dag för dag. Shklar menar att det är en liberalism som utmärks av att den betonar minnet — i allmänhet, som en mänsklig förmåga både Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism underskattar, men också i synnerhet minnet av de många bakslagen för liberalismen sedan 1914. Och det 1989 i vilket hon skrev sin text erbjuder ju ett annat exempel på hur liberalismen ibland tar ett steg framåt och ett steg bakåt, samtidigt.

Judith Shklar (1928-92), statsvetare vid Harvard som skrivit bland annat om "skräckens liberalism".

Mattias tycks ogilla att Shklar som ett motiv i liberalismen lyfter fram fruktan, vilket han avfärdar som blott en känsla. Nå, att ”älska frihet och framsteg” och ”glada människor och lyckliga slut” tycks vara ett godkänt känsloregister, så det är nog inte där skon klämmer, egentligen.

Jag har dock svårt att se vad liberalismen skulle vara utan en fruktan för vad makt kan göra. Fruktan för Leviathan, för en övermäktig, allsmäktig stat, har alltid varit ett av de främsta sätten att rättfärdiga centrala liberala institutioner: medborgerliga fri- och rättigheter, konstitutionell maktdelning, rättsstatlighet och marknadsekonomi.⁵

Sådana institutioner finns till för att förhindra de övergrepp som vi alltid bör frukta, inte minst från staten, även från den förment liberala demokratin och dess självutnämnda försvarare. För de första att drabbas av sådana övergrepp är inte vi starka självförverkligare, utan de små, svaga och maktlösa. En liberalism som inte erkänner den faran kan med rätta kallas panglossisk, och därtill naiv. Nå, det kanske Mattias tycker också, om vi lägger halmdockorna åt sidan.

Inte heller det John Gray skriver om liberalismens andra ansikte läser jag som särdeles dystopiskt, vare sig i Two faces of liberalism eller Isaiah Berlin, även om Gray himself i andra sammanhang framstår som en butter, bitter dystergök (bland alla de saker han också framstått som genom åren). Däremot är det en liberalism som ger upp tanken på att vi skulle kunna förverkliga en fullkomlig förnuftsstyrd utopi. Den accepterar som ett ofrånkomligt faktum att det alltid kommer att finnas motsättningar och konflikter, mellan värden, identiteter, intressen och passioner, konflikter vi därför måste lära oss att leva med.

Den liberala dystopismen då? Den återfinner vi till exempel hos gamla stötar som Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek, liksom hos Ayn Rand, liberala tänkare jag tror ligger Svensson varmare om hjärtat. De varnar för det liberala, kapitalistiska, individualistiska samhällets undergång, med de totalitära staternas kommandoekonomier som avskräckande exempel.

F A Hayeks "Vägen till träldom" (1944, på svenska från Timbro 1996)

För vad är, till exempel, Vägen till träldom om inte just en dystopi? Ett lyckligt, liberalt, kapitalistiskt begynnelsetillstånd av fri marknad och lagstyre som barkar mot ett sluttillstånd av socialism och diktatur. Likt Shklar, som också tog avstamp i 1900-talets erfarenhet av totalitära stater, kan de liberala dystopierna förstås också läsas som uppmaningar, att vi måste stålsätta oss för friheten, att vi inte bara kan ta den för given utan måste kämpa för den.

Som sagt: Sådana enkla, linjära historieskrivningar är inte min kopp te, men även denna dystopism är ett viktigt drag i liberalismen. Den punkt där vi inte håller med varandra kanske snarare ligger just i huruvida vi behöver alla dessa olikartade liberalismer. Naturligtvis är en monomanisk Shklarsk liberalism of fear eller en renodlad Graysk modus vivendi-liberalism en alltför ensidig kost för att vara hälsosam i längden, men det gäller ju även de andra liberalismerna. Vi behöver både en fruktans och en hoppets liberalism, liksom den dystopiska. Att vara liberal är att vara kluven. Att erkänna den kluvenheten borde förstås också resultera i en viss ödmjukhet. Ja, ödmjukheten tycks göra Mattias illa till mods. Men kanske är just den ödmjukheten en liberalismernas, eller liberalernas, minsta gemensamma nämnare.

I en sådan ödmjukhet ingår ju också att välkomna sina motståndare. Som John Stuart Mill skriver i Om friheten: Sökandet efter komplexa sanningar och bättre kunskap ”has to be made by the rough process of a struggle between combatants fighting under hostile banners”. Robert Nozick noterar likaledes att politiska filosofer ofta skriver som om vi, till skillnad från dem som före oss har brottats med snarlika problem, har funnit den slutliga, absoluta sanningen i frågan och byggt en ointaglig fästning runt den. Men, tillägger han, de flesta av oss är faktiskt mer blygsamma än så, medvetna som vi är om bristerna och svagheterna i våra egna argument.⁶ Även när vi står upp för våra övertygelser utan att rygga tillbaka, är vi medvetna om deras relativa giltighet. I korthet: Du kan ha rätt, jag kan ha fel, tillsammans närmar vi oss sanningen, eller blir åtminstone klokare.

Nå, besläktad med den liberala ödmjukheten är förstås också Karl Poppers idé om att en trovärdig kritik måste försöka bygga upp en position ”really worth attacking”. Popper levde inte själv som han lärde, men hans råd är inte så dumt. Vem som helst kan bygga en halmdocka att attackera, men sådana attacker kommer också alltid att vara lätta att avfärda eftersom de förvanskar eller, än värre, har missförstått den position som kritiseras.

Noter

I mitt fall baserade Matttias Svensson, som är redaktör på magasinet Neo, kritiken på inlägget Skräckens liberalism. Se också Kalles respons, inte minst hans Ior-liberala läsning av Adam Smith, och Svante Nycanders DN-essä härförleden. [↩]
Isaiah Berlin, 1969: Four essays on liberty, Oxford: Oxford University Press, 169 [↩]
Berlin 1969:214 [↩]
Judith Shklar: ”Liberalism of fear” i Political Thought and Political Thinkers, edited by Stanley Hoffmann, Chicago: University of Chicago Press, 1998 [↩]
När Williams säger att Shklar förespråkar ”en pluralism av mäktiga institutioner” menar han just att makten i den liberala staten är fördelad på institutioner mäktiga nog att kunna balansera varandra, i syfte att begränsa statens samlade makt. Kanske är det detta Mattias misstolkar som ”att själva staten ska inte kontrolleras av lagar, utan av känslor, och den ska alltså vara stor och ha betydande makt över vår ekonomi och våra levnadsval”. Men det betyder alltså raka motsatsen. Att finna sätt att upprätthålla en sådan skör maktbalans är ju ett kärnproblem i liberal och federal författningslära, alltsedan Locke, Montesquieu, Publius och Kant [↩]
Robert Nozick, 1974: Anarchy, state, and utopia. Basic Books. p. xii. [↩]

De gröna liberalerna

Jimmy Sand

Publicerad: 25 november 2009Postad i: Aktuellt

Just nu är det uppenbart att inställningen till Miljöpartiet är mycket varmare i det blå laget än det röda laget. Det är ett problem när det är just vänstern som tillsammans med de gröna utmanar Alliansen om regeringsmakten nästa år. MP måste helt enkelt lyfta fram sitt vänsterliberala arv.

Artikeln är även publicerad på debattsajten Newsmill, den 27 november 2009.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman, professor emeritus vid Göteborgs universitet, sade i en intervju med Magnus Haglund (publicerad i Göteborgs-Posten) för några år sedan:

I dag domineras de liberala strömningarna av det jag skulle vilja kalla egendomsliberalism. Men går man tillbaka till John Stuart Mill är själva frihetsproblemet inte alls på samma sätt förknippat med idén om egendom, det grundläggande hos Mill är snarare människans rörelsefrihet. I dag pågår ett slags spel om det fysiska rummet där starka ekonomiska intressen försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på stadsrummet, samtidigt som människor förflyttar sig på ett mer okontrollerbart vis mellan olika miljöer. Här skulle en återupprättad Göteborgsliberalism kunna spela en viss roll. Vad man än säger om de där gubbarna, så månade de om det offentliga rummet.

Beskrivningen gällde den så kallade Göteborgsliberalismen, med företrädare som S A Hedlund, Viktor Rydberg och – senare – Torgny Segerstedt (redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som vållade uppståndelse ända upp i regeringen för sin skarpa kritik av Hitlertyskland). Men beskrivningen skulle lika gärna kunna användas på Miljöpartiet. Statsvetaren Svend Dahl skrev i magasinet Neo om ”frågor där partiet i dag står för en betydligt mer liberal politik än de borgerliga partierna”: synen på integritet (som FRA och Ipred) och i asylpolitiken (där Socialdemokraterna och Moderaterna utgör betongblocket i svensk politik, utan några verkligt avgörande skillnader gentemot Sverigedemokraterna). Han lyfter också fram det försvar för marknadsekonomin som bottnar i en tro på att entreprenörskap kan vara självförverkligande – snarare än näringslivshögerns mantra om vinstintresse.

Liberala debattören Johan Norberg ser både fördelar och nackdelar med Miljöpartiet

Johan Norberg kompletterade på Newsmill med att MP är en stark röst mot diskriminering av sexuella minoriteter, överhuvudtaget för ett starkare skydd för fri- och rättigheter, för en starkare grundlag och för arbetskraftsinvandring. Och gröna, särskilt de yngre, upprepar inte de utvecklings- och stadsfientliga argumenten i Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988), utan vill måna om levnadsbetingelserna i storstäderna. Nyligen meddelade kommunalrådet Kia Andreasson att MP Göteborg nu driver nätverket YimbyGBG:s förslag för den rivningshotade stadsdelen Gårda – ett fall som såväl Norberg som Dahl tog upp – som sin egen och inte allls ställer upp på Socialdemokraternas planer. Fallet Gårda är ett typexempel på den så kallade Göteborgsandan – välvilligt definierad som ”en sorts nätverksbyggande över institutions- och myndighetsgränserna med stadens bästa för ögonen”. Snarare är det ett slags falskt konsensus som lägger en våt filt över all offentlig debatt, hämmande för pluralism och kreativitet. Vilka det är som vet vad som är ”Göteborgs bästa” – i det här fallet att riva kulturhistoriska byggnader som i dag hyser billiga lägenheter och lokaler, för att bygga ännu ett parkeringshus – begränsar sig nämligen till en exklusiv grupp människor, företrädesvis gubbar. Det är alltså motsatsen till vad redan John Dewey hävdade – och forskning om svärmintelligens bekräftar – om demokrati: En brokig skara människor är bättre problemlösare än en liten klick likasinnade.

MP var en unik företeelse i det svenska politiska landskapet när partiet bildades på 1980-talet. Det var en samling idealister med rötter i 1960-talets alternativrörelse som förmådde skifta fokus från snävt nationella intressen till globala ödesfrågor. Med den ambitionen kunde man i högre grad än tidigare partier samla människor oberoende av klasstillhörighet, men det har fått till följd att spännvidden av värderingar längs höger/vänsterskalan underminerat de långsiktiga visionerna. Man har t ex inte lyckats enas om att driva individuell föräldraförsäkring och generell arbetstidsförkortning – två idéer som kunnat få radikala konsekvenser för jämställdhet och löntagarvillkor.

För fyra år sedan lockades en del från den frihetliga vänstern av MP

Språkröret Maria Wetterstrands debattinlägg är ett slående uttryck för denna ambivalens. Som Norberg påpekar i sin replik skriver hon – apropå att konsumtion och resande inte bär sina egna kostnader i form av nedsmutsning och miljöförstöring – att vi ska dricka mer latte och köpa mindre prylar därför att en sådan livsstil skulle vara att föredra. En bättre lösning hade förstås varit – som Norberg också skriver – ”ett system med miljöavgifter som gör att de externa kostnaderna bakas in i priset och att vi lägger om vårt skattesystem så att det beskattar arbete mindre och miljöförstöring mer”. Det är en kritik även från vänster. När det gäller klimathotet – och miljöfrågor generellt – har ett alltför stort fokus i den offentliga debatten varit på individuella lösningar istället för politiska och strukturella. Det är synd att Wetterstrand väljer denna väg, med tanke på att MP annars är förespråkare av sådant som grön skatteväxling, koldioxidskatt på flyget och satsningar på järnväg framför bilvägar.

Nu flirtar MP istället med livsstils- och latteliberaler i storstäderna.

Fast så konstigt är det kanske inte att Wetterstrand hyllar det hon kallar livsstilspolitik. Ytligt sett är det den gemensamma nämnaren för Arenavänstern och Neohögern – två onekligen inflytelserika, om än något flytande, grupper i det offentliga samtalet. Någon har myntat uttrycket Facebookradikaler, och i USA har man en längre tid talat om latteliberaler. Men det finns ett slags livsstilsliberalism som är politiskt mer angelägen – en som inte väljer ut en viss livsstil och höjer den till skyarna, utan strävar efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva. I Two Faces of Liberalism (2000) ställer John Gray denna modus vivendi-liberalism med anor från David Hume mot en tradition från John Locke och framåt som han lite elakt kallar panglossliberalism – efter den karaktär i romanen Candide (1759) som Voltaire låter personifiera uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Panglossliberalismen – för vilken det hägrar en framtida konvergens av värderingar, en global uppslutning kring universella sanningar – visade senast sitt ansikte på Folkpartiets landsmöte där Jan Björklund hävdade att ”liberalers grundattityd är att vara framtidsoptimister. Utvecklingen kan ibland stå still och ta ett mindre steg åt fel håll. Men huvudriktningen på utvecklingen är åt rätt håll.”

Joseph Jefferson (1829-1905) som Dr Pangloss i "The Heir-at-Law".

Den andra liberalismen delar inte denna övertro på framsteget. Den sluter upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men inte för att de grundas i några universella sanningar om människan – tvärtom är de att betrakta som högst kontingenta utfall av en mängd komplexa skeenden under det senaste århundradet – utan för att de har varit gynnsamma förhållanden att leva under, och för att de inte med nödvändighet kommer vara med oss om ytterligare hundra år. Statsvetaren Judith Shklar, som hävdat att grymhet är det värsta en liberal kan göra sig skyldig till, talar om en ”skräckens liberalism” (The Liberalism of Fear).

För denna liberalism är inte det politiska livets grundläggande enheter diskursiva och reflekterande personer, eller vänner och fiender, eller patriotiska soldater/medborgare, eller energiskt tvistande parter, utan de svaga och de mäktiga. Och friheten man vill säkra är frihet från missbruk av makt och hotelser av försvarslösa som denna skillnad inbjuder. Skräckens liberalism betraktar missbruk av offentlig makt i alla regimer med samma oro. Den oroar sig för överträdelser av officiella företrädare på alla nivåer inom staten, och den utgår från att dessa är benägna att drabba de fattiga och de svaga hårdast.

Med en sådan skeptisk syn på staten skulle man kanske inte få för sig att vilja inrätta något så självmotsägande som en normkritisk myndighet. Men man skulle nog dela Valter Mutts kritik av storföretagens ”blå planekonomi” – eller antimarknader, som Fernand Braudel kallade det. Som Dahl skriver anknyter kritiken till en liberal tradition.

Adam Smith skrev om hur marknadsekonomins aktörer själva kommer att försöka sätta konkurrensen ur spel om de bara ges tillfälle. John Stuart Mill oroade sig för vad industrins organisationsmodeller innebar för arbetarnas utveckling och påverkansmöjligheter. Och Joseph Schumpeter beskrev hur storföretagen utvecklades till planekonomier i syfte att undvika marknadsekonomins kreativa förstörelse.

De gröna står för en queer syn på ekonomi. Lika lite som traditionella normer för kvinnor och män är kapitalismen något evigt och naturgivet. Den är ett system vi kan hacka – plugga in oss på, undersöka, mixtra och bända åt en mer önskvärd riktning, som Otto von Busch och Karl Palmås uttrycker det i Abstract Hacktivism (2006). Det visar inte minst Dem Collective, The Pirate Bay och Grameen Bank. Vi vill värna om basarerna, den självorganiserade och decentraliserade delen av ekonomin, framför storföretagens katedralliknande antimarknader.

Även om vi inte ska märka ord så är det lite synd att Wetterstrand talar om MP som en hemvist för socialliberaler, när hon hellre borde lyfta fram det vänsterliberala arvet. För detta är – som jag hoppas det framgått – något annat än såväl socialliberalism (som värderar individens frihet men ser staten som garant för t ex rätten till sjukvård och till utbildning) som frihetlig socialism (som värderar jämlikhet och rättvisa men avvisar staten som medel att uppnå det). Det är en liberalism som med John Rawls menar att rättvisa inte behöver innebära en total utjämning mellan alla individer och grupper i samhället, utan att det viktigaste är att systemen är utformade så att de är till gagn för de sämst ställda i samhället. Bland annat får det till följd att medelklassen inte kan vara den självklara utgångspunkten för ekonomisk politik, heterosexuella kärnfamiljer inte självklar för familjepolitiken.

Detta är en liberalism som i Richard Rortys efterföljd inte ställer frågan ”Håller du för sant det jag tror på?” utan istället frågar ”Lider du?”. Det är en liberalism som kan motiveras av solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, av solidaritet med kommande generationer, och av solidaritet med världens alla människor.