Miljöpartiet

Just nu är det uppenbart att inställningen till Miljöpartiet är mycket varmare i det blå laget än det röda laget. Det är ett problem när det är just vänstern som tillsammans med de gröna utmanar Alliansen om regeringsmakten nästa år. MP måste helt enkelt lyfta fram sitt vänsterliberala arv.

Artikeln är även publicerad på debattsajten Newsmill, den 27 november 2009.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman, professor emeritus vid Göteborgs universitet, sade i en intervju med Magnus Haglund (publicerad i Göteborgs-Posten) för några år sedan:

I dag domineras de liberala strömningarna av det jag skulle vilja kalla egendomsliberalism. Men går man tillbaka till John Stuart Mill är själva frihetsproblemet inte alls på samma sätt förknippat med idén om egendom, det grundläggande hos Mill är snarare människans rörelsefrihet. I dag pågår ett slags spel om det fysiska rummet där starka ekonomiska intressen försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på stadsrummet, samtidigt som människor förflyttar sig på ett mer okontrollerbart vis mellan olika miljöer. Här skulle en återupprättad Göteborgsliberalism kunna spela en viss roll. Vad man än säger om de där gubbarna, så månade de om det offentliga rummet.

Beskrivningen gällde den så kallade Göteborgsliberalismen, med företrädare som S A Hedlund, Viktor Rydberg och – senare – Torgny Segerstedt (redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som vållade uppståndelse ända upp i regeringen för sin skarpa kritik av Hitlertyskland). Men beskrivningen skulle lika gärna kunna användas på Miljöpartiet. Statsvetaren Svend Dahl skrev i magasinet Neo om ”frågor där partiet i dag står för en betydligt mer liberal politik än de borgerliga partierna”: synen på integritet (som FRA och Ipred) och i asylpolitiken (där Socialdemokraterna och Moderaterna utgör betongblocket i svensk politik, utan några verkligt avgörande skillnader gentemot Sverigedemokraterna). Han lyfter också fram det försvar för marknadsekonomin som bottnar i en tro på att entreprenörskap kan vara självförverkligande – snarare än näringslivshögerns mantra om vinstintresse.

Liberala debattören Johan Norberg ser både fördelar och nackdelar med Miljöpartiet

Johan Norberg kompletterade på Newsmill med att MP är en stark röst mot diskriminering av sexuella minoriteter, överhuvudtaget för ett starkare skydd för fri- och rättigheter, för en starkare grundlag och för arbetskraftsinvandring. Och gröna, särskilt de yngre, upprepar inte de utvecklings- och stadsfientliga argumenten i Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988), utan vill måna om levnadsbetingelserna i storstäderna. Nyligen meddelade kommunalrådet Kia Andreasson att MP Göteborg nu driver nätverket YimbyGBG:s förslag för den rivningshotade stadsdelen Gårda – ett fall som såväl Norberg som Dahl tog upp – som sin egen och inte allls ställer upp på Socialdemokraternas planer. Fallet Gårda är ett typexempel på den så kallade Göteborgsandan – välvilligt definierad som ”en sorts nätverksbyggande över institutions- och myndighetsgränserna med stadens bästa för ögonen”. Snarare är det ett slags falskt konsensus som lägger en våt filt över all offentlig debatt, hämmande för pluralism och kreativitet. Vilka det är som vet vad som är ”Göteborgs bästa” – i det här fallet att riva kulturhistoriska byggnader som i dag hyser billiga lägenheter och lokaler, för att bygga ännu ett parkeringshus – begränsar sig nämligen till en exklusiv grupp människor, företrädesvis gubbar. Det är alltså motsatsen till vad redan John Dewey hävdade – och forskning om svärmintelligens bekräftar – om demokrati: En brokig skara människor är bättre problemlösare än en liten klick likasinnade.

MP var en unik företeelse i det svenska politiska landskapet när partiet bildades på 1980-talet. Det var en samling idealister med rötter i 1960-talets alternativrörelse som förmådde skifta fokus från snävt nationella intressen till globala ödesfrågor. Med den ambitionen kunde man i högre grad än tidigare partier samla människor oberoende av klasstillhörighet, men det har fått till följd att spännvidden av värderingar längs höger/vänsterskalan underminerat de långsiktiga visionerna. Man har t ex inte lyckats enas om att driva individuell föräldraförsäkring och generell arbetstidsförkortning – två idéer som kunnat få radikala konsekvenser för jämställdhet och löntagarvillkor.

För fyra år sedan lockades en del från den frihetliga vänstern av MP

Språkröret Maria Wetterstrands debattinlägg är ett slående uttryck för denna ambivalens. Som Norberg påpekar i sin replik skriver hon – apropå att konsumtion och resande inte bär sina egna kostnader i form av nedsmutsning och miljöförstöring – att vi ska dricka mer latte och köpa mindre prylar därför att en sådan livsstil skulle vara att föredra. En bättre lösning hade förstås varit – som Norberg också skriver – ”ett system med miljöavgifter som gör att de externa kostnaderna bakas in i priset och att vi lägger om vårt skattesystem så att det beskattar arbete mindre och miljöförstöring mer”. Det är en kritik även från vänster. När det gäller klimathotet – och miljöfrågor generellt – har ett alltför stort fokus i den offentliga debatten varit på individuella lösningar istället för politiska och strukturella. Det är synd att Wetterstrand väljer denna väg, med tanke på att MP annars är förespråkare av sådant som grön skatteväxling, koldioxidskatt på flyget och satsningar på järnväg framför bilvägar.

Nu flirtar MP istället med livsstils- och latteliberaler i storstäderna.

Fast så konstigt är det kanske inte att Wetterstrand hyllar det hon kallar livsstilspolitik. Ytligt sett är det den gemensamma nämnaren för Arenavänstern och Neohögern – två onekligen inflytelserika, om än något flytande, grupper i det offentliga samtalet. Någon har myntat uttrycket Facebookradikaler, och i USA har man en längre tid talat om latteliberaler. Men det finns ett slags livsstilsliberalism som är politiskt mer angelägen – en som inte väljer ut en viss livsstil och höjer den till skyarna, utan strävar efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva. I Two Faces of Liberalism (2000) ställer John Gray denna modus vivendi-liberalism med anor från David Hume mot en tradition från John Locke och framåt som han lite elakt kallar panglossliberalism – efter den karaktär i romanen Candide (1759) som Voltaire låter personifiera uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Panglossliberalismen – för vilken det hägrar en framtida konvergens av värderingar, en global uppslutning kring universella sanningar – visade senast sitt ansikte på Folkpartiets landsmöte där Jan Björklund hävdade att ”liberalers grundattityd är att vara framtidsoptimister. Utvecklingen kan ibland stå still och ta ett mindre steg åt fel håll. Men huvudriktningen på utvecklingen är åt rätt håll.”

Joseph Jefferson (1829-1905) som Dr Pangloss i "The Heir-at-Law".

Den andra liberalismen delar inte denna övertro på framsteget. Den sluter upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men inte för att de grundas i några universella sanningar om människan – tvärtom är de att betrakta som högst kontingenta utfall av en mängd komplexa skeenden under det senaste århundradet – utan för att de har varit gynnsamma förhållanden att leva under, och för att de inte med nödvändighet kommer vara med oss om ytterligare hundra år. Statsvetaren Judith Shklar, som hävdat att grymhet är det värsta en liberal kan göra sig skyldig till, talar om en ”skräckens liberalism” (The Liberalism of Fear).

För denna liberalism är inte det politiska livets grundläggande enheter diskursiva och reflekterande personer, eller vänner och fiender, eller patriotiska soldater/medborgare, eller energiskt tvistande parter, utan de svaga och de mäktiga. Och friheten man vill säkra är frihet från missbruk av makt och hotelser av försvarslösa som denna skillnad inbjuder. Skräckens liberalism betraktar missbruk av offentlig makt i alla regimer med samma oro. Den oroar sig för överträdelser av officiella företrädare på alla nivåer inom staten, och den utgår från att dessa är benägna att drabba de fattiga och de svaga hårdast.

Med en sådan skeptisk syn på staten skulle man kanske inte få för sig att vilja inrätta något så självmotsägande som en normkritisk myndighet. Men man skulle nog dela Valter Mutts kritik av storföretagens ”blå planekonomi” – eller antimarknader, som Fernand Braudel kallade det. Som Dahl skriver anknyter kritiken till en liberal tradition.

Adam Smith skrev om hur marknadsekonomins aktörer själva kommer att försöka sätta konkurrensen ur spel om de bara ges tillfälle. John Stuart Mill oroade sig för vad industrins organisationsmodeller innebar för arbetarnas utveckling och påverkansmöjligheter. Och Joseph Schumpeter beskrev hur storföretagen utvecklades till planekonomier i syfte att undvika marknadsekonomins kreativa förstörelse.

De gröna står för en queer syn på ekonomi. Lika lite som traditionella normer för kvinnor och män är kapitalismen något evigt och naturgivet. Den är ett system vi kan hacka – plugga in oss på, undersöka, mixtra och bända åt en mer önskvärd riktning, som Otto von Busch och Karl Palmås uttrycker det i Abstract Hacktivism (2006). Det visar inte minst Dem Collective, The Pirate Bay och Grameen Bank. Vi vill värna om basarerna, den självorganiserade och decentraliserade delen av ekonomin, framför storföretagens katedralliknande antimarknader.

Även om vi inte ska märka ord så är det lite synd att Wetterstrand talar om MP som en hemvist för socialliberaler, när hon hellre borde lyfta fram det vänsterliberala arvet. För detta är – som jag hoppas det framgått – något annat än såväl socialliberalism (som värderar individens frihet men ser staten som garant för t ex rätten till sjukvård och till utbildning) som frihetlig socialism (som värderar jämlikhet och rättvisa men avvisar staten som medel att uppnå det). Det är en liberalism som med John Rawls menar att rättvisa inte behöver innebära en total utjämning mellan alla individer och grupper i samhället, utan att det viktigaste är att systemen är utformade så att de är till gagn för de sämst ställda i samhället. Bland annat får det till följd att medelklassen inte kan vara den självklara utgångspunkten för ekonomisk politik, heterosexuella kärnfamiljer inte självklar för familjepolitiken.

Detta är en liberalism som i Richard Rortys efterföljd inte ställer frågan ”Håller du för sant det jag tror på?” utan istället frågar ”Lider du?”. Det är en liberalism som kan motiveras av solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, av solidaritet med kommande generationer, och av solidaritet med världens alla människor.