Marxismens tillbakaträngda ställning i dagens samhällsdebatt brukar traditionellt förklaras med de misslyckade byggena av socialismen i Sovjetunionen och Kina, samt av kapitalismens hittills oöverträffade förmåga att alstra välstånd. Må så vara. Men vi menar att marxismens svaga ställning främst har sin grund i oförmågan att formulera en klassanalys som är giltig för informationssamhället. Det skriver Ulf Bjereld och Marie Demker, professorer i statsvetenskap, i en gästkrönika för Federa.
Vilka sociala grupper konstituerar klassmotsättningarna i samhällen där kunskap och individuell kompetens blir allt viktigare produktivkrafter och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Utan att på allvar förhålla sig till denna fråga kommer vänstern ständigt att befinna sig i ett intellektuellt underläge i samhällsdebatten.
Varför är det då så svårt att formulera en marxistisk klassanalys som är användbar på vår tid? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens industrisamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni.
Skapandet av immateriella värden är inte knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Som Michael Hardt och Antonio Negri uttryckt det: på arbetsmarknadens alla nivåer tjänar det nya paradigmet till att undergräva uppdelningen mellan tiden då man arbetar och då man lever. Den immateriella produktionen pågår ständigt och överallt. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna. Det blir inte mycket klassanalys av det.
Johan Lönnroths bok "Den tredje vänstern" (Federa, 2009)
I sin bok Den tredje vänstern (Federa, 2009) diskuterar Johan Lönnroth hur det kapitalistiska ägandets grund börjat vackla när de kapitalistiska entreprenörernas egna kunskaper till stor del ersatts av en mer kollektivt ägd kunskapsmassa hos dem som arbetar inom företagen. Eftersom företagen inte kan hävda äganderätten till de anställdas tankar på samma sätt som man kan hävda ägandet av maskiner och byggnader måste nu kapitalisterna, menar Lönnroth, konkurrera där de genom olika typer av vinst- och maktdelningssystem knyter de kunskapsrika till sig.
Det är säkert så. Men Lönnroth spinner tyvärr inte vidare på den tråden för att diskutera de klassmässiga förutsättningarna för dessa kunskapsbärare i företag och i samhälle. Framväxten av denna nya sociala grupp har påvisats av flera forskare. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Intelligentian var besatt av teknikens pussel, medan de intellektuellas uppgift var att ifrågasätta. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av deras egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.
Själva har vi valt att använda termen fria logotyper. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är det rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara.
Peter Tillbergs tavla "Blir du lönsam, lille vän" (1971-72)
I samhället uppstår följaktligen en kamp om kunskapen. Denna kamp utspelar sig kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap i form av ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft och det andra objektet är kunskap i form av ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.
Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja.
De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv. De utgör ett utomordentligt studieobjekt för alla dem som skulle vilja bidra till en marxistisk nystart så här i början på 2000-talet.
ULF BJERELD & MARIE DEMKER
Författarna är professorer i statsvetenskap och bloggar på Ulf Bjereld respektive Vänstra Stranden. Texten bygger på deras trilogi I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, kommande). Därutöver har texten inspirerats av Klas Gustavssons Socialismens liv efter döden (Atlas, 2004) samt Michael Hardt & Antonio Negris Imperiet (Glänta/Vertigo, 2003 ) och Multituden (Tankekraft, 2007).
Den tredje vänstern