Nästkommande publikation från Federa är En liten bok om slem av Karl Palmås. Andreas Magnusson har läst manus och diskuterar det i en essä, ”Begreppet ‘reifierad teori’ – den historisk-konkreta metodens upplösande av det borgerliga tänkandets antinomier”, för nättidskriften Fragment. Här förljer ett utdrag.
Andreas Magnusson, "Begreppet 'reifierad teori'", Fragment vol 1 2009.
Karl Palmås pamflett En liten bok om slem (med ”slem” menas: ”gubbslem”, ”homosocialitet”, ”patriarkat”) är dels en analys av en empirisk studie av homosociala processer inom en tidsligt och rumsligt avgränsad del av bloggosfären som Palmås genomförde 2008 och dels en presentation av de båda sociala ontologierna hos 1800-talssociologen Gabriel Tarde respektive hos den poststrukturalistiske filosofen Gilles Deleuze. Med hjälp av dessa båda sociala ontologier försöker Palmås förklara de homosociala processer i bloggosfären som den empiriska analysen gäller.
Palmås inleder sin bok med det, för oss, iögonfallande mottot: ”Strukturen kan inte förklara – strukturen är det som skall förklaras.” Vad Palmås anser vara så bra med Tardes och Deleuzes gemensamma ontologiska synsätt – ett synsätt vars ontologiska förmånlighet man från historiematerialistisk synpunkt inte kan annat än instämma i – är följande:
Den tankefigur – central för både Tarde och Deleuze – som ligger till grund för denna text är att strukturer inte är; de blir. En struktur är det som upprätthålls genom en dynamik; en process. Om denna process avstannar, så upplöses även strukturen. Strukturen är aldrig fix – om den består över tid så är det för att en viss tillblivelseprocess håller den i schack. Strukturen är aldrig i jämvikt – dess existens är i bästa fall semi-stabil. Med andra ord kan vi aldrig ta en viss struktur som given. Tvärtom måste vi fråga oss vad det är som producerar strukturen. (Palmås, Karl, En liten bok om slem, s 6, utkast – 2009-07-05)
I den deleuzoguattarianska idétraditionen finns alltså ett uppenbart inslag av ickereifierat tänkande, i det att vi funnit ett tänkande som värderar den diakrona analysen gentemot den synkrona. Palmås har till och med dragit det så långt som att hävda att de synkrona eller ”strukturella” förklaringarna, egentligen inte kan förklara sociala tilldragelser på något sätt, vilket är en starkare form av den historiematerialistiska varianten att den diakrona analysen i alla fall bör ha företräde framför den synkrona.
Det sätt på vilket Tarde, i motsats till sin elev och kritiker Emile Durkheim (som ju kom att bli ett riktigt praktexempel på en reifierad borgerlig teoretiker), tänker om sociala strukturer, är att de kontinuerligt måste upprätthållas genom mänskliga sociala handlingar för att kunna existera. Strukturen tillmäts inget eget liv som en enhet i sig själv. När de upprepade sociala handlingar som konstituerar strukturen upphör, ja, då upphör också strukturen själv. Tarde tänker sig således egentligen inte strukturen som ”struktur”, utan som en ”strömning”, ”mönster” eller ”smitta” i människors handlande. Tanken enligt Tarde är att människor finner form för sitt handlande genom att ”härma” andra individer och på så vis ”haka på” en smitta eller alternativt genom att ”uppfinna” nya smittor – det primära är emellertid ”härmandet”. Den ideologiska karaktären av ”härmandet” kan vara mer eller mindre utpräglad och varierar alltifrån mer medvetna och politiserade sociala handlingar till sådant oreflekterat som helt enkelt bara går ut på att följa en modetrend eller börja med någon ny hobby som man tycker verkar rolig. Detta härmande bidrar sedan till att bilda en slags immanenta logiker i verkligheten, eller utvecklingslinjer, ”imitativa strålar” kallar Palmås det för, vilket man skulle kunna säga motsvarar den icke-reifierade historiematerialismens begrepp om att historiens subjektiv-objektiva mänskliga handlingar bildar en kausal kedja, vilken i sig är det som bygger upp strukturer. På samma sätt som för historiematerialismen i sin icke-reifierade form, är emellertid dessa logiker just immanenta, vilket innebär att det visserligen är möjligt att se somliga av dessas effekter men att det å andra sidan aldrig är möjligt att få en fullständig överblick över dessa logiker själva:
Hos bägge teoretiker [Deleuze och Tarde] finns tanken om att det som vi ser av en struktur – det fysiska, det materiella – verkas på av en viss ordningsskapande logik som inte går att se eller ta på. Denna logik är immanent; den existerar som en inneboende kapacitet i all materia. Vidare finns det i såväl Tarde som Deleuze en idé kring att samma ordningsskapande logiker kan skådas i flera olika typer av system – sociala, biologiska, geologiska osv. (Palmås, Karl, En liten bok om slem, s 7, utkast – 2009-07-05)
Hos Deleuze gäller sådana immanenta logiker inte bara samhället, utan den materiella verkligheten i sin helhet, men istället för ”smitt”-begreppet använder sig Deleuze av begreppet ”abstrakt maskin”:
Även hos Deleuze finns tanken om att materiella kroppar ’verkas på’ av något osynligt och därmed bildar strukturer. För honom består verkligheten av flöden av materia-energi. All materia har en inneboende kapacitet till att skapa former – det har en ’morfogenetisk’ potential –och det är utifrån dessa ’morfogenetiska’ processer som vi förstå strukturer. Det oformade flödet av materia-energi sätts alltså samman – bildar form – utifrån det som Deleuze kallar ’abstrakta maskiner’. (Palmås, Karl, En liten bok om slem, s 7, utkast – 2009-07-05)
Det viktiga för Deleuze, och som ligger i överensstämmelse med Tarde, är att ”härmandet”, det vill säga den historiska handlingen, alltid är historisk-konkret – ett ”detta enskilda härmande vid denna historiska tidpunkt på denna plats”. På samma sätt uppfattas de mer övergripande sociala ”strukturerna” eller ”smittorna” inte som självidentiska över tid utan som ”denna sociala ”smitta”, vid denna historiska tidpunkt på denna historiska plats”. I och med att Deleuze betonande det historiskt konkreta i den sociala tilldragelsen framstår inte varje historisk reproduktion av en social ”struktur” eller ”smitta” egentligen på reifierat vis som en ”re”-produktion av samma struktur eller av samma ”smitta”, utan på ickereifierat vis som en ”ny”-produktion, av en struktur som visserligen kan var mycket lik men som aldrig är helt kvalitativt identisk med den gamla. Strukturer är ”semistabila”, som Palmås så träffande uttrycker det. Med andra ord: samma historiska tilldragelse utspelar sig aldrig två gånger.
Den revolutionära sprängkraften i dessa deleuzoguattarianska idéer visar sig i den digitala kartläggning av homosocialitet i en tidsligt och rumsligt avgränsad del av bloggosfären som Palmås genomförde 2008 och som han redogör för i sin bok. Kartläggningen registrerade via ett särskilt datorprogram alla länkningar och kommentarer emellan de ifrågavarande 86 bloggarna i bloggnätverket under en tidsperiod om 460 dagar. Efter dessa 460 dagar framträdde i datorprogrammet bilden av ett väldigt kluster av länkningar och kommentarer, som genom att visualiseras i form av en datorgenererad film, kunde visa på en homosocial ”smitta” som brett ut sig bland de manliga bloggarna i nätverket, där männen i mycket större utsträckning länkat till och kommenterar hos varandra än hos kvinnorna i bloggnätverket; en ”smitta” vilken inte bara var synliggjord i sin helhet utan ned till varje enskild länkning eller kommentar.
"En liten bok om slem" av Karl Palmås
Med spridningen av denna datorgenererade filmatisering av de homosociala länkningarna hade skapats en ny ”smitta” bland de manliga bloggarna i nätverket. Nu kunde varje manlig bloggare se sitt eget specifika homosociala länkande vid varje specifik historisk tidpunkt under den kartlagda perioden. I nästa kartläggning, märktes att länkandet hade ändrats något. Det vill säga: några av de manliga bloggarna hade blivit medvetna om att deras länkningar konstituerade en homosocial verklighet, och därför ändrade de sitt beteende med avsikten att underminera denna homosociala verklighet.
Palmås bok, En liten bok om slem, visar alltså på ett konkret fall där deleuzoguattarianismen som icke-reifierad teori tillämpas i radikal praxis och bidrar till att omvandla verkligheten. Låt oss för att göra detta framsteg och utbrytningsförsök ur det borgerliga tänkandets antinomier lite tydligare genom att föreställa oss att Palmås, istället för att starta kartläggningsprojektet hade skrivit ett kulturkritiskt inlägg om ”patriarkatet” på sin blogg. I så fall hade han inte bidragit till att synliggöra hur patriarkatet konstitueras genom varje historiskkonkret handling, och patriarkatets uppkomst som verklighet hade inte förklarats utan snarare mystifierats – dvs. Palmås hade då bidragit till en reifierad teori om homosocialitet. Bloggarna hade känt sig maktlösa inför detta mystiska patriarkat, och de hade inte blivit medvetna om hur deras eget handlande bidrog till att forma patriarkatet. Därmed hade de inte heller haft förmågan att ta ansvar för sitt eget homosociala handlande.
Den tredje vänstern