Svenska modellen 2.0

Den politiska välfärdsdebatt som förs på landets ledarsidor fokuserar på traditionella frågor, där alla parter intar invanda hållningar, utifrån arbete- respektive kapitalperspektiv. Enda alternativet är de diskussioner om postmodern identitetspolitik som förs på kultursidor och kulturtidskrifter. Hur kan vi lösa upp några av den svenska modellens hierarkier – och hur kan vi sätta samman en nya, förhoppningsvis bättre institutioner?

År 2008 var det åttio år sedan begreppet ”folkhemmet” först blev en del av den politiska vokabulären i Sverige. Denna tankefigur har sedan dess varit en obligatorisk referenspunkt i diskussioner om det svenska samhället, central för såväl dess anhängare som dess kritiker. Per Albin Hanssons tal i riksdagens andra kammare 1928 må ha citerats in absurdum, men icke desto mindre var statsministerns vision av ”det goda hemmet” startskottet för en lång diskussion om den svenska samhällsmodellens särart.

Per Albin Hansson (1885-1946), svenske statsministern som gjorde "folkhemmet" till socialdemokrati

Per Albin Hansson (1885-1946), den svenska statsminister som gjorde "folkhemmet" synonymt med den socialdemokratiska välfärdsstaten

Denna diskussion präglas ofta av nationalchauvinism.¹ Detta är förståeligt, eftersom Hanssons folkhemstal var en appell till Sveriges medborgare att börja se sig själva primärt som svenskar – andra attribut skulle vara sekundära.² Normalt sett är detta ett klassiskt knep för en statschef som vill stärka sin makt och sitt våldsmonopol³, men Hanssons mål var mer alldagligt än så: Genom att ersätta medborgarnas klassidentitet med en nationell identitet ville han skapa fred på arbetsmarknaden. Så här i efterhand kan vi konstatera Hanssons ansträngningar var framgångsrika. Berättelsen om ”ett Sverige för alla svenskar” utan varken ”privilegierade” eller ”tillbakasatta” kom att fylla en viktig funktion. Tankefiguren om folkhemmet blev det enande kitt⁴ som möjliggjorde sammansättningen av den apparat – det virrvarr av kollektivavtal, solidarisk lönepolitik, flyttlasspolitik, rationaliseringsingenjörskap osv. – som senare kom att kallas Den Svenska Modellen.

Det har hävdats att Den Svenska Modellen, i strikt ekonomihistorisk mening, började nedmonteras redan i början av 1970-talet.⁵ Dessutom hävdas det, inte minst inom vänstern, att dagens ekonomiska system⁶ är mer ”flytande”⁷, ”oorganiserat”⁸, ”instabilt och fragmenterat”⁹ än efterkrigsårens välfärdssamhälle. Dessa författare menar att välfärdssamhällets stabilitet¹⁰ – både på samhälls- och individnivå – har uppluckrats allteftersom den offentliga sektorn har utarmats och arbetsrätten urholkats. Välfärdsstatens hierarkier sägs ha ersatts av ett nyliberalt kaos, där djungelns lag råder och endast den starkaste överlever.

Trots ovanstående invändningar är denna temaserie skriven utifrån premissen att vi fortfarande lever mitt bland de hierarkier som byggdes under 1900-talet. Några av dessa strukturer är naggade i kanten, men i allt väsentligt lever vi fortfarande med de hierarkier som skapades under folkhemseran. Exempelvis domineras vår politiska diskussion av två parallella, och delvis sammanvuxna, hierarkier som alltmer börjat fungera som självspelande pianon – LO och Svenskt Näringsliv. Arbetsmarknaden, såväl som produktionen av offentliga tjänster, fungerar fortfarande utifrån dessa hierarkiers behov.

Även våra perspektiv på vilka som har det sämst ställt i samhället, och våra sätt att hjälpa dessa, är anpassat till de strukturer som byggdes under början av 1900-talet. Detta trots att den tidens Sverige som såg helt annorlunda ut än dagens. Det finns även andra svenska modellen-kvarlevor värda att ifrågasätta; exempelvis den positivism och vetenskapsoptimism som lever vidare i dagens offentliga Sverige, där tvivelaktigt utvalda experter ofta fattar beslut som rimligen borde förankras demokratiskt.

Att förkasta tesen om att dagens samhälle blivit alltmer ”flytande”, och istället beskriva dagens Sverige som utfallet av stadig process av hierarkisering¹¹, leder till nya politiska slutsatser. Frågan är inte vad som skall göras för att ”stoppa den pågående nedmonteringen” av vår svenska modell, för att ”återställa ordningen” i det nyliberala kaoset. Istället framträder en ny samling frågor: Vilka av de gamla hierarkierna är mest problematiska? Vilka är värda att bevara? I vilka fall bör vi bygga nya, bättre fungerande hierarkier? I vilka fall kan vi experimentera med icke-hierarkiska organisationsformer? Hur kan vi säkerställa att vårt experimenterande i att bryta ned hierarkier inte leder till det nyliberala kaos som vänstern fruktar?

Det här är första inlägget på temat ”Att destratifiera den svenska modellen”. Temat uppstod som ett sidoprojekt på Karl Palmås blogg 99, our 68 redan för två år sedan, men Federa vill väcka nytt liv i diskussionen.

Noter

Här är Margot Wallströms “två öron och en mun”-kommentar – om svenskars självtillräcklighet och ovilja att lära sig av omvärlden – talande. Mest intressant är kanske de svenska politikernas och ledarskribenternas kritik mot Wallströms uttalande; de svenska opinionsbildarna för självtillräckliga för att vilja lära sig av Wallström. [↩]
Att ordet ”folkhem” var lånat från den nationalistiska högern är väl värt att notera, men inte centralt just i detta stycke. Det ”kontingenta” i folkhemstankens ursprung, och i tankens införlivande i socialdemokratiska samhällsbygget, återkommer senare i denna temaserie. [↩]
Statsmäns maktutövning går ju alltför ofta ut på en enkel logik, inte minst beskriven av George Orwell: Måla upp en extern hotbild (sann eller falsk spelar ingen roll), piska upp nationella stämningar, erbjud statens beskydd, erhåll mer makt. Liberaler som Robert Kennedy poängterar just att liberala samhällen förutsätter att ledare bör ägna sig åt att skapa samhörighet och tillit istället för en ”vi och dem”-anda. [↩]
Termen ”ideologiskt kitt” används av Lars Calmfors, dock kontexten av mer samtida svensk politik. Se Sverenius (1999) Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? Stockholm: SOU. [↩]
Se Sverenius (1999). [↩]
I allmänhet använder dessa kritiker begreppet “kapitalism” istället för “ekonomi” eller liknande. Jag väljer dock att hålla mig till det senare ordet, eftersom det förra har en samling konnotationer som leder tanken fel. Se fotnot 10. [↩]
Från Zygmunt Baumans term ”liquid modernity”. [↩]
Lash & Urry (1987) The end of organised capitalism. London: Polity Press. [↩]
Sennett (2006) The culture of the new capitalism. London: Yale University Press. [↩]
Flera av dessa författare bygger (fortfarande) sina teorier på Marx tanke om att kapitalismen bygger på interna motsättningar, som förr eller senare kommer att leda till systemets kollaps. [↩]
Här finns det en rik samhällsvetenskaplig tradition att utgå ifrån: Ekonom-historikern Alfred Chandlers tankar om 1900-talsekonomin som beroende av storföretagens ”synliga hand” istället för Adam Smiths ”osynliga hand”; Fernand Braudels som beskrivning av kapitalismen som kännetecknad av monopoliserande ”anti-marknader” istället för marknader; ekonomen J.K. Galbraiths tal om modern ekonomi som beroende av svällande ”teknostrukturer” (hierarkier av storföretag och stat som växer samman) osv. Den senaste uttalaren av detta är amerikansk-mexikanske filosofen Manuel DeLanda, vars tolkning av franske Gilles Deleuze lyfter fram hur

[t]he last three or four centuries have witnessed an intense homogenization of the world (biologically, linguistically, economically), a fact that in itself would seem to recommend the injection of a healthy dose of heterogeneity into the mix. DeLanda (1997) A thousand years of nonlinear history. New York: Zone. Sida 271-272.

Ordet ”kapitalism” antas, av både lekmän och professionella ekonomer, betyda en ekonomi baserad på den ”fria marknadens” mekanismer. Denna typ av ekonomi inte existerar inte, vilket uppenbarligen inte hindrar bedömare från både höger och vänster att kalla vissa länder ”kapitalistiska”. Begreppet rör till mer en det förklarar, alltså är det dags att sluta använda k-ordet. Eller som DeLanda (1997: 288-289) skriver:

Braudel himself prefers to keep the word ”capitalis” and change its meaning (so that it refers exclusively to nonmarket-competition, i.e., big business). However, such an entrenched meaning cannot be changed so easily. That is why I prefer to use a different term altogether [...] otherwise we will be confined, when thinkning about possible routes for social development, between two choices that are equally hierarchical: capitalism and socialism. [↩]