Statsvetaren Johan Karlsson har på sin blogg Mothugg skrivit en serie inlägg på temat ”Gammelpartierna vs Piratpartiet”. Grundtesen är följande: ”Som så många andra branscher genomgår politikbranschen en strukturomvandling, en smärtsam kreativ förstörelse för att ta sig ur 1900-talet.” Det handlar förstås om informationsteknologiernas inverkan på det politiska landskapet. Piratpartiet har här ett betydande försprång framför befintliga riksdagspartier. Av detta bör andra ta lärdom.
Den har under en längre tid talats om en ”partiernas kris” vilken går ut på att de stadigt tappar medlemmar. Ett exempel: Socialdemokraterna, det största partiet i Sverige, hade 1990 ca en miljon medlemmar. Efter avskaffandet av kollektivanslutningen av LO-medlemmar till partiet årsskiftet 1991/-92 var antalet 259 000. Sedan dess har medlemskåren halverats, och ligger på ca 100 000. De befintliga svenska riksdagspartierna tycks tro, resonerar Johan Karlsson i sitt inledande inlägg, att lösningen på krisen är att börja blogga, skaffa sig en grupp på Facebook och be väljarna skicka in politiska förslag per e-post. Nätet är ett – visserligen oumbärligt – komplement till de gamla medierna för opinionsbildning (debattartiklar, torgmöten, etc.).
De etablerade partiernas medlemssiffror har rasat (källa: attdrickaliberalt.wordpress.com)
Piratpartiet använder sig av de sociala medierna på ett helt annat sätt. Dess företrädare har fattat att internet börjar bli ett meningslöst begrepp. De jobbar i den långa svansen, medan AFK-partierna jobbar utifrån den tjocka skallen. Chris Andersons tes om den långa svansen går ut på att kostnaden för att producera och distribuera text, ljud, bild har sjunkit radikalt genom först datorrevolutionen och sedan internetrevolutionen. Medlemsavgifter för att finansiera ”partilokaler, portomaskiner, banderoller, högtalaranläggningar, valberedningar, fikabröd, medlemsblad, ombudsmän, lönebidragare och så vidare” är i Johan Karlssons resonemang analogt med överpriser för CD-skivor och DVD-filmer för att finansiera produktionen och distributionen av CD-skivor och DVD-filmer.
Statsvetaren Johan Karlssons blogg Mothugg (www.mothugg.se)
I sitt andra inlägg tar Johan Karlsson upp Piratpartiets och de befintliga riksdagspartiernas (samt Feministiskt initiativ, Junilistan och Sverigedemokraterna) genomslag i pressen och bloggosfären. Pressen skriver om Piratpartiet 80 procent mer än partiets röstsiffror i riksdagsvalet 2006 skulle motivera (Miljöpartiet och Vänsterpartiet är överrepresenterade med 120 respektive 93 procent, medan Feministiskt initiativ och Moderaterna är underrepresenterade med 58 respektive 53 procent, för att ta bara några exempel).
En undersökning med bloggindexeraren Knuffs trendgrafer visar att Piratpartiet vad gäller genomslag i bloggosfären – den medienisch som är en del av informationsteknologiernas långa svans – mäter sig med befintliga mindre riksdagspartier (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet) såväl som med Sverigedemokraterna (Feministiskt initiativ och Junilistan, som båda fick ungefär samma stöd i riksdagsvalet som Piratpartiet, ligger långt efter). Moderaterna och Socialdemokraterna, med betydligt fler medlemmar och väljare och ett enormt mycket större allmänt mediegenomslag, ligger förstås långt före. Men Piratpartiet finns ändå med på samma skala som de stora drakarna.
Endast Moderaterna och Socialdemokraterna har fler medlemmar än Piratpartiet (när Johan Karlsson skrev sitt inlägg var Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet större än Piratpartiet), och dessa medlemmar är extremt benägna att blogga jämfört med andra partiers medlemmar. Piratpartiet jobbar i den långa svansen genom att finnas på en rad mindre arenor (bloggar, chattkanaler, etc.) som var och en för sig når färre människor än de etablerade massmedierna tagna i klump, men som sammantaget når många. Etablerade partier jobbar, med sina utspelsstrategier, som underleverantörer till massmedierna. Det handlar om att skicka signaler till väljarna, snarare än om att föra en bland medlemmarna ”förankrad” politik. Piratpartiet behärskar nätets offentligheter, och den interna demokratin är inte – som kongresser kontra utspel – väsensskild från kommunikationen utåt.
Partiernas genomslag i medierna relativt valresultatet 2006
Mot slutet av förra seklet var riksdagspartiernas förhållande till den tidens nya informationsteknologier ett annat. I sitt tredje inlägg tar Johan Karlsson upp två exempel. Vid 1990-talets början investerade alla partier i så kallade FirstClass-BBS:er – ett slags elektronisk anslagstavla som lät datorer kommunicera med varandra på ett sätt som webben på den tiden inte mäktade med. Vem som helst med ett modem kunde delta i politiska diskussioner med andra medlemmar i andra delar av landet – något som i dag är banalt, men som då var i frontlinjen.
Problemet med BBS:er, i början ett revolutionerande verktyg för social organisering, är att de är slutna system. De erbjöd en skyddad verkstad, vilket kom att bli en nackdel när webben mot slutet av årtiondet började vinna mark. Där BBS:erna var en tungrodd, proprietär och centraliserad infrastruktur bygger webben på decentralisering, öppna standarder och en rhizomatisk struktur. Partiernas elektroniska infrastruktur saknade ingångar till bloggar, webbforum, wikis, fildelningsprotokoll och allt det som webben bygger på.
Johan Karlssons andra exempel är de massiva investeringar från politiskt håll som mot slutet av 1900-talet gjorde Sverige till ett IT-under. Lika framsynt som när finansministern Johan August Gripenstedt på 1800-talet byggde ut järnvägen till ett stambanenät, och därigenom lade den infrastrukturella grunden för 1900-talets framsteg, stod svenska politiker i frontlinjen av IT-frågorna hundra år senare: 3G-utbyggnad, marksänd digitalteve, bredbandsfiber, etc. förde Sverige till frontlinjen av vår tids teknologiska revolution. När Piratpartiet i dag förstår att utnyttja webbens kapacitet för social organisering, för etablerade partier till höger och vänster en skrämselpropaganda mot piraterna. Istället borde de ta lärdom av piraternas förmåga att organisera sig.
FirstClass-klientens gränssnitt anno 1993
I sitt fjärde och avslutande inlägg jämför Johan Karlsson Piratpartiets webbplatser med de befintliga riksdagspartiernas dito. Under en månad hade Piratpartiets webbplats dragit mer trafik än de fyra Allianspartierna tillsammans och likaså mer än de tre oppositionspartierna tillsammans. En delförklaring är förstås rättegången mot Pirate Bay, där domen från Stockholms tingsrätt meddelades den 17 april. Piratpartiet förstod att profitera på uppmärksamheten, medan tystnad rådde från riksdagspartierna – med undantag från ett uttalande från Vänsterpartiet. (Men redan i mars bloggade en av de åtalade, Peter Sunde, om att han gått med i Miljöpartiet. Tillsammans med Grön ungdoms ena språkrör Maria Ferm och MP-riksdagsmannen Lage Rahm startade han senare en fond för att hjälpa fildelare som anklagas för brott mot Ipredlagen.)
Trafik till partiernas webbplatser under en månad 2009
Givetvis ligger Piratpartiets sakfrågor rätt i tiden. Men mer intressant är, enligt Johan Karlssons tes, deras sätt att organisera sig. Partiets webbplats uppdateras för varje ny medlem, varje inkommande länk från en blogg, varje gång en piratpartist twittrar, och så vidare. Givetvis kan besökaren kommentera på inläggen på sajten. Den som bloggar om Piratpartiet belönas med att hamna direkt på partiets förstasida och därigenom få mer trafik till sin blogg. Johan Karlsson jämför med riksdagspartiernas webbplatser, en jämförelse som måste återges i sin helhet.
- Partiet uppdaterar sin webbplats som bäst någon gång i veckan, och då med ett pressmeddelande – arketypen för gammelmedial kommunikation.
- Du kan inte kommentera på de pressmeddelanden partiet lägger ut. Förmodligen vill partiet hellre att du skriver en insändare till lokaltidningen om du har synpunkter på partiets politik.
- Partiet skriver inte hypertext. Men text utan länkar är för papper och partiets pressmeddelande leder inte vidare någonstans. En återvändsgränd. Backa eller stäng fliken.
- Partiet jobbar sannolikt för-1999-skt och erbjuder inte ens RSS-flöden för den som mot förmodan skulle vilja hålla reda på när partiet har publicerat nya pressmeddelanden.
- Om partiet har hängt med i ADB-svängen länkar det inlägg från förtroendevaldas bloggar. Men inte andra inkommande länkar om partiet, så att du kan få reda på vad bloggar skriver om partiets politik. Och du får förstås inte heller något utbyte av att driva trafik till partiets webbplats. Partiet ser webbplatsen som ett medel för envägskommunikation: Partiet talar, du lyssnar.
- Kanske länkar partiet till sin Facebook-grupp. Men vem, mer än den stackars partigängaren, skulle vilja gå med i en grupp av människor som inte vill tala med en annat än genom pressmeddelanden?
Vilket av de etablerade riksdagspartierna står på tur att fatta informationsteknologiernas inverkan på det politiska landskapet? Strukturomvandlingen kräver förändringar i partiernas sätt att organisera sig och att agera. Det är inte tillräckligt att företrädare bloggar eller att partiet har en grupp på Facebook.
Chris Anderson
Chris Anderson
| den långa svansen den långa svansen den långa svansen den långa svansen | Johan Karlsson Johan Karlsson Johan Karlsson Johan Karlsson | nätpolitik nätpolitik nätpolitik nätpolitik | partiernas kris partiernas kris partiernas kris partiernas kris | Piratpartiet Piratpartiet Piratpartiet Piratpartiet | postindustrialism postindustrialism postindustrialism postindustrialism | Webb 2.0 Webb 2.0 Webb 2.0 Webb 2.0 | 
Den tredje vänstern