Halmdockornas kamp

När just själva måttstockarna för det goda livet är något människor tvistar om kan det knappast finnas en hägrande konvergens kring universella värden. Johan Karlsson slår ett slag för en värdepluralistisk liberalism, i sitt svar på Mattias Svenssons inlägg om den så kallade ”Ior-liberalismen”.¹

Inlägget är tidigare publicerat på Johan Karlssons blogg Mothugg, den 12 november.

Milnes melankoliska åsna får symbolisera den hållning Neos Mattias Svensson tycker sig se hos Göteborgs oberoende liberaler.

Mattias Svensson ställer upp den Ior-liberala halmdockan, en butter och dystopisk liberalism, som inte tror på Upplysningstanken om den sköna nya framtid som liberalismen förverkligar. Mattias tycks tänka sig Ior-liberalismen som en motbild mot den Pangloss-liberalism som vi oberoende göteborgsliberaler – Kalle, Jimmy och Christopher, till exempel – ibland har tillgripit för att teckna en nidbild av saker vi stör oss på i samtida svensk liberalism.

Låt mig börja med att förtydliga vad jag menar med Panglossliberalismen. Jag menar inte alls att den ska identifieras med någon särskilt etiketterad liberalism, som ny, klassisk eller social. Tvärtom kan man hos många liberala tänkare — från vänster till höger, uppifrån och ned — hitta tendensen till panglossism: att förväxla utopin med verkligheten, Börat med Varat, att tro att vi redan lever i den bästa av världar. Men Panglossliberalismen är en idealtyp, som renodlar utan att för den skull nödvändigtvis svara mot någon specifik liberalism eller liberal i sinnevärlden.

En nidbild syftar förstås också till att karikera, samtidigt som den har en udd – och Mattias Svensson känner sig uppenbarligen träffad nog för att gå i svaromål. Nå, till skillnad från Mattias som valde att klä skott för Panglossliberalismen identifierar jag mig inte särskilt mycket med den Ior-liberalism som han målar upp (och identifierar med mig och Kalle) — den där som leder hela vägen ned i totalitarism, oinskränkt kollektivism, rasism och 11 september-konspiracism. Tjoho. Så jag låter halmdockan ta smällen och tackar istället för uppmärksamheten genom att utveckla några poänger som tycks mig viktigare.

Joseph Jefferson (1829-1905) som Dr Pangloss i "The Heir-at-Law".

Låt oss börja med Doktor Pangloss och Ior. Om vår poäng är att den självutnämnda liberala scenen är ensidig och enögd, så tror jag att Ior-liberalismen har en viktig roll att spela i den liberala familjen, men den finns inte riktigt där Mattias tycker sig se den. Utopism och dystopism är varandras avbilder: Vad utopister och dystopister bråkar om är huruvida guldåldern ligger framåt eller bakåt i tiden. Och när jag hör någon summera mänsklighetens och samhällens utveckling i en sådan enkel, linjär berättelse så osäkrar jag min revolver. Samhällsutveckling är ett alldeles för komplext fenomen för att mätas med en enstaka måttstock – inte minst om man gillar den värdepluralistiska liberalism som framför allt Isaiah Berlin populariserat och som är en av de liberalismer jag gärna lyfter fram.

Berlin menar att monismen – ”the belief that some single formula can in principle be found whereby all the diverse ends of men can harmoniously be realized” – är bevisligen felaktig.² Eftersom människor har olika syften och mål här i livet, och eftersom inte alla sådana ändamål är förenliga med varandra, så kan vi inte heller undvika konflikt och tragedi i den mänskliga tillvaron. Och det finns inte någon yttersta, universell måttstock — som utilitaristisk lycka eller naturliga rättigheter — som vi kan tillämpa för att lösa den sortens värdekonflikter, eftersom sådana måttstockar i sig är något vi är oense om och därtill är de i sig inbördes motstridiga. ”The necessity of choosing between absolute claims is then an inescapable characteristic of the human condition.”³ Och sådana val kostar och smärtar, just för att de står mellan absoluta, oförenliga värden. Därav det agonistiska och tragiska i Berlins liberalism.

Utifrån en sådan värdepluralism står alltså inte alternativen mellan Ior och Doktor Pangloss. Alternativet till en panglossisk, utopisk liberalism behöver inte vara dystopisk – här finns ett utrymme för en icke-panglossisk, icke-utopisk liberalism – en distinkt icke-ideal eller realistisk liberalism, som varken knaprar lyckopiller eller gråtmilt stirrar för djupt i flaskan, utan istället försöker se nyktert på världen. I den bemärkelsen är den också en mer politisk liberalism.

Judith Shklar presenterar just en sådan icke-utopisk, icke-dystopisk liberalism, och dess icke-utopiska karaktär är just vad som skiljer den från somliga andra prominenta liberalismer.⁴ Den bygger alltså inte på att allt barkar åt skogen, men den ifrågasätter idén att allt med nödvändighet blir bättre dag för dag. Shklar menar att det är en liberalism som utmärks av att den betonar minnet — i allmänhet, som en mänsklig förmåga både Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism underskattar, men också i synnerhet minnet av de många bakslagen för liberalismen sedan 1914. Och det 1989 i vilket hon skrev sin text erbjuder ju ett annat exempel på hur liberalismen ibland tar ett steg framåt och ett steg bakåt, samtidigt.

Judith Shklar (1928-92), statsvetare vid Harvard som skrivit bland annat om "skräckens liberalism".

Mattias tycks ogilla att Shklar som ett motiv i liberalismen lyfter fram fruktan, vilket han avfärdar som blott en känsla. Nå, att ”älska frihet och framsteg” och ”glada människor och lyckliga slut” tycks vara ett godkänt känsloregister, så det är nog inte där skon klämmer, egentligen.

Jag har dock svårt att se vad liberalismen skulle vara utan en fruktan för vad makt kan göra. Fruktan för Leviathan, för en övermäktig, allsmäktig stat, har alltid varit ett av de främsta sätten att rättfärdiga centrala liberala institutioner: medborgerliga fri- och rättigheter, konstitutionell maktdelning, rättsstatlighet och marknadsekonomi.⁵

Sådana institutioner finns till för att förhindra de övergrepp som vi alltid bör frukta, inte minst från staten, även från den förment liberala demokratin och dess självutnämnda försvarare. För de första att drabbas av sådana övergrepp är inte vi starka självförverkligare, utan de små, svaga och maktlösa. En liberalism som inte erkänner den faran kan med rätta kallas panglossisk, och därtill naiv. Nå, det kanske Mattias tycker också, om vi lägger halmdockorna åt sidan.

Inte heller det John Gray skriver om liberalismens andra ansikte läser jag som särdeles dystopiskt, vare sig i Two faces of liberalism eller Isaiah Berlin, även om Gray himself i andra sammanhang framstår som en butter, bitter dystergök (bland alla de saker han också framstått som genom åren). Däremot är det en liberalism som ger upp tanken på att vi skulle kunna förverkliga en fullkomlig förnuftsstyrd utopi. Den accepterar som ett ofrånkomligt faktum att det alltid kommer att finnas motsättningar och konflikter, mellan värden, identiteter, intressen och passioner, konflikter vi därför måste lära oss att leva med.

Den liberala dystopismen då? Den återfinner vi till exempel hos gamla stötar som Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek, liksom hos Ayn Rand, liberala tänkare jag tror ligger Svensson varmare om hjärtat. De varnar för det liberala, kapitalistiska, individualistiska samhällets undergång, med de totalitära staternas kommandoekonomier som avskräckande exempel.

F A Hayeks "Vägen till träldom" (1944, på svenska från Timbro 1996)

För vad är, till exempel, Vägen till träldom om inte just en dystopi? Ett lyckligt, liberalt, kapitalistiskt begynnelsetillstånd av fri marknad och lagstyre som barkar mot ett sluttillstånd av socialism och diktatur. Likt Shklar, som också tog avstamp i 1900-talets erfarenhet av totalitära stater, kan de liberala dystopierna förstås också läsas som uppmaningar, att vi måste stålsätta oss för friheten, att vi inte bara kan ta den för given utan måste kämpa för den.

Som sagt: Sådana enkla, linjära historieskrivningar är inte min kopp te, men även denna dystopism är ett viktigt drag i liberalismen. Den punkt där vi inte håller med varandra kanske snarare ligger just i huruvida vi behöver alla dessa olikartade liberalismer. Naturligtvis är en monomanisk Shklarsk liberalism of fear eller en renodlad Graysk modus vivendi-liberalism en alltför ensidig kost för att vara hälsosam i längden, men det gäller ju även de andra liberalismerna. Vi behöver både en fruktans och en hoppets liberalism, liksom den dystopiska. Att vara liberal är att vara kluven. Att erkänna den kluvenheten borde förstås också resultera i en viss ödmjukhet. Ja, ödmjukheten tycks göra Mattias illa till mods. Men kanske är just den ödmjukheten en liberalismernas, eller liberalernas, minsta gemensamma nämnare.

I en sådan ödmjukhet ingår ju också att välkomna sina motståndare. Som John Stuart Mill skriver i Om friheten: Sökandet efter komplexa sanningar och bättre kunskap ”has to be made by the rough process of a struggle between combatants fighting under hostile banners”. Robert Nozick noterar likaledes att politiska filosofer ofta skriver som om vi, till skillnad från dem som före oss har brottats med snarlika problem, har funnit den slutliga, absoluta sanningen i frågan och byggt en ointaglig fästning runt den. Men, tillägger han, de flesta av oss är faktiskt mer blygsamma än så, medvetna som vi är om bristerna och svagheterna i våra egna argument.⁶ Även när vi står upp för våra övertygelser utan att rygga tillbaka, är vi medvetna om deras relativa giltighet. I korthet: Du kan ha rätt, jag kan ha fel, tillsammans närmar vi oss sanningen, eller blir åtminstone klokare.

Nå, besläktad med den liberala ödmjukheten är förstås också Karl Poppers idé om att en trovärdig kritik måste försöka bygga upp en position ”really worth attacking”. Popper levde inte själv som han lärde, men hans råd är inte så dumt. Vem som helst kan bygga en halmdocka att attackera, men sådana attacker kommer också alltid att vara lätta att avfärda eftersom de förvanskar eller, än värre, har missförstått den position som kritiseras.

Noter

I mitt fall baserade Matttias Svensson, som är redaktör på magasinet Neo, kritiken på inlägget Skräckens liberalism. Se också Kalles respons, inte minst hans Ior-liberala läsning av Adam Smith, och Svante Nycanders DN-essä härförleden. [↩]
Isaiah Berlin, 1969: Four essays on liberty, Oxford: Oxford University Press, 169 [↩]
Berlin 1969:214 [↩]
Judith Shklar: ”Liberalism of fear” i Political Thought and Political Thinkers, edited by Stanley Hoffmann, Chicago: University of Chicago Press, 1998 [↩]
När Williams säger att Shklar förespråkar ”en pluralism av mäktiga institutioner” menar han just att makten i den liberala staten är fördelad på institutioner mäktiga nog att kunna balansera varandra, i syfte att begränsa statens samlade makt. Kanske är det detta Mattias misstolkar som ”att själva staten ska inte kontrolleras av lagar, utan av känslor, och den ska alltså vara stor och ha betydande makt över vår ekonomi och våra levnadsval”. Men det betyder alltså raka motsatsen. Att finna sätt att upprätthålla en sådan skör maktbalans är ju ett kärnproblem i liberal och federal författningslära, alltsedan Locke, Montesquieu, Publius och Kant [↩]
Robert Nozick, 1974: Anarchy, state, and utopia. Basic Books. p. xii. [↩]