För någon vecka sedan var jag på en spännande debatt kring Urbana ekologier och hållbar stadsutveckling…

ursäkta mina oregelbundna svar, befinner mig utomlands och hinner inte hänga med i bloggdiskussionerna som när jag är hemma. Jag gör nog själv samma tolkning som dig, men det beror både på vad man menar är ”vänster” och hur man tolkar Rawls. För alla tolkar inte Rawls likadant. Ekonomipristagaren Edmund Phelps exempelvis, tolkar Rawls lite annorlunda.

”Hos bägge teoretiker [Deleuze och Tarde] finns tanken om att det som vi ser av en struktur – det fysiska, det materiella – verkas på av en viss ordningsskapande logik som inte går att se eller ta på. Denna logik är immanent; den existerar som en inneboende kapacitet i all materia. Vidare finns det i såväl Tarde som Deleuze en idé kring att samma ordningsskapande logiker kan skådas i flera olika typer av system – sociala, biologiska, geologiska osv. ” (min fetstil) (Palmås, Karl, En liten bok om slem, s 7, utkast – 2009-07-05)

Jag läser just nu DeLanda och känner igen resonemanget, hos DeLanda skönjer jag emellertid en hel del svagheter. Jag ser genast en risk att vi helt enkelt projicerar de rent mänskliga begreppen ”ordning” och ”logik” på olika företeelser i natur och kultur. Det enda som geologiska, biologiska och sociala processer har gemensamt i detta avseende är kanske vår begreppsapparat, dvs. en falsk överesstämmelse. Nu spelar detta i och för sig ingen roll, om det är så att man med hjälp av detta uppfunna abstrakta maskineri kan dra nytta av observationer inom geologi och biologi för att förstå och kontrollera sociala processer, men jag är skeptisk. Det finns stor risk att ett sådant projekt går samma öde tillmötes som försök att tillämpa matematik inom sociologin och att en övertro på det abstrakta maskineriet leder till tokiga slutsatser.

Jag tror emellertid mycket på den tanke på dynamik som beskriver processer som vardande snarare än fixa. Särskilt är kanske detta signifikant för liv medan därmed jämförelser med geologin är långsökt. Liv i allmänhet består ju i ett vardande som försvinner om aktiviteten inte upprätthålls. Livet är därmed i något avseende en mycket instabil företeelse, och graden av instabilitet ökar möjligen med organismens komplexitet. Detta dynamiska synsätt tror jag absolut kan vara fruktbart när man betraktar sociala processer, speciellt i nutid. Instabiliteten har i detta betraktelsesätt ökat, där städerna är ett exempel, en struktur som kräver bränsle utifrån för att överleva. Men också den globala ekonomin är ett exempel, där enskilda nationer inte har mycket handlingsutrymme, utan yttre drivkrafter är nödvändiga att upprätthålla för att undvika nationens ekonomiska död. Också i ett miljöperspektiv är detta synsätt oerhört skrämmande, vår komplexa tekniska värld är så starkt beroende av ett växande flöde av energi och materia att ett avsteg riskerar att krossa vår civilisation. Är därmed tillväxt nödvändig? Är Georg Henrik von Wrigths ”vanmaktens optimism” den enda vägen? Svaret riskerar att bli ja, om man fundamentalistiskt tar till sig denna dynamiska teori. Jag tror därför att abstraktionerna bör tas med en rejäl nypa salt, vi kan faktiskt bestämma utvecklingen själva, vi behöver inte följa strömmen, vi behöver inte kapitulera för smittan. Vi kan söka efter smittkällor som leder till nya semi-stabila system som inbegriper vår förmåga till rationellt tänkande för en långsliktig hållbarhet, men vi måste också hämma de smittor som verkar leda fel.