Arkiv för 2009


Halmdockornas kamp

Av
Johan Karlsson
Publicerad: 14 december 2009Postad i: Aktuellt

När just själva måttstockarna för det goda livet är något människor tvistar om kan det knappast finnas en hägrande konvergens kring universella värden. Johan Karlsson slår ett slag för en värdepluralistisk liberalism, i sitt svar på Mattias Svenssons inlägg om den så kallade  ”Ior-liberalismen”.1

Inlägget är tidigare publicerat på Johan Karlssons blogg Mothugg, den 12 november.

Iorliberalism

Milnes melankoliska åsna får symbolisera den hållning Neos Mattias Svensson tycker sig se hos Göteborgs oberoende liberaler.

Mattias Svensson ställer upp den Ior-liberala halmdockan, en butter och dystopisk liberalism, som inte tror på Upplysningstanken om den sköna nya framtid som liberalismen förverkligar. Mattias tycks tänka sig Ior-liberalismen som en motbild mot den Pangloss-liberalism som vi oberoende göteborgsliberaler – Kalle, Jimmy och Christopher, till exempel – ibland har tillgripit för att teckna en nidbild av saker vi stör oss på i samtida svensk liberalism.

Låt mig börja med att förtydliga vad jag menar med Panglossliberalismen. Jag menar inte alls att den ska identifieras med någon särskilt etiketterad liberalism, som ny, klassisk eller social. Tvärtom kan man hos många liberala tänkare — från vänster till höger, uppifrån och ned — hitta tendensen till panglossism: att förväxla utopin med verkligheten, Börat med Varat, att tro att vi redan lever i den bästa av världar. Men Panglossliberalismen är en idealtyp, som renodlar utan att för den skull nödvändigtvis svara mot någon specifik liberalism eller liberal i sinnevärlden.

En nidbild syftar förstås också till att karikera, samtidigt som den har en udd – och Mattias Svensson känner sig uppenbarligen träffad nog för att gå i svaromål. Nå, till skillnad från Mattias som valde att klä skott för Panglossliberalismen identifierar jag mig inte särskilt mycket med den Ior-liberalism som han målar upp (och identifierar med mig och Kalle) — den där som leder hela vägen ned i totalitarism, oinskränkt kollektivism, rasism och 11 september-konspiracism. Tjoho. Så jag låter halmdockan ta smällen och tackar istället för uppmärksamheten genom att utveckla några poänger som tycks mig viktigare.

Joseph Jefferson (1829-1905) som Dr Pangloss i "The Heir-at-Law".

Joseph Jefferson (1829-1905) som Dr Pangloss i "The Heir-at-Law".

Låt oss börja med Doktor Pangloss och Ior. Om vår poäng är att den självutnämnda liberala scenen är ensidig och enögd, så tror jag att Ior-liberalismen har en viktig roll att spela i den liberala familjen, men den finns inte riktigt där Mattias tycker sig se den. Utopism och dystopism är varandras avbilder: Vad utopister och dystopister bråkar om är huruvida guldåldern ligger framåt eller bakåt i tiden. Och när jag hör någon summera mänsklighetens och samhällens utveckling i en sådan enkel, linjär berättelse så osäkrar jag min revolver. Samhällsutveckling är ett alldeles för komplext fenomen för att mätas med en enstaka måttstock – inte minst om man gillar den värdepluralistiska liberalism som framför allt Isaiah Berlin populariserat och som är en av de liberalismer jag gärna lyfter fram.

Berlin menar att monismen – ”the belief that some single formula can in principle be found whereby all the diverse ends of men can harmoniously be realized” – är bevisligen felaktig.2  Eftersom människor har olika syften och mål här i livet, och eftersom inte alla sådana ändamål är förenliga med varandra, så kan vi inte heller undvika konflikt och tragedi i den mänskliga tillvaron. Och det finns inte någon yttersta, universell måttstock — som utilitaristisk lycka eller naturliga rättigheter — som vi kan tillämpa för att lösa den sortens värdekonflikter, eftersom sådana måttstockar i sig är något vi är oense om och därtill är de i sig inbördes motstridiga. ”The necessity of choosing between absolute claims is then an inescapable characteristic of the human condition.”3 Och sådana val kostar och smärtar, just för att de står mellan absoluta, oförenliga värden. Därav det agonistiska och tragiska i Berlins liberalism.

Utifrån en sådan värdepluralism står alltså inte alternativen mellan Ior och Doktor Pangloss. Alternativet till en panglossisk, utopisk liberalism behöver inte vara dystopisk – här finns ett utrymme för en icke-panglossisk, icke-utopisk liberalism – en distinkt icke-ideal eller realistisk liberalism, som varken knaprar lyckopiller eller gråtmilt stirrar för djupt i flaskan, utan istället försöker se nyktert på världen. I den bemärkelsen är den också en mer politisk liberalism.

Judith Shklar presenterar just en sådan icke-utopisk, icke-dystopisk liberalism, och dess icke-utopiska karaktär är just vad som skiljer den från somliga andra prominenta liberalismer.4 Den bygger alltså inte på att allt barkar åt skogen, men den ifrågasätter idén att allt med nödvändighet blir bättre dag för dag. Shklar menar att det är en liberalism som utmärks av att den betonar minnet — i allmänhet, som en mänsklig förmåga både Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism underskattar, men också i synnerhet minnet av de många bakslagen för liberalismen sedan 1914. Och det 1989 i vilket hon skrev sin text erbjuder ju ett annat exempel på hur liberalismen ibland tar ett steg framåt och ett steg bakåt, samtidigt.

Judith Shklar (1928-92), statsvetare vid Harvard som skrivit bland annat om "skräckens liberalism".

Judith Shklar (1928-92), statsvetare vid Harvard som skrivit bland annat om "skräckens liberalism".

Mattias tycks ogilla att Shklar som ett motiv i liberalismen lyfter fram fruktan, vilket han avfärdar som blott en känsla. Nå, att ”älska frihet och framsteg” och ”glada människor och lyckliga slut” tycks vara ett godkänt känsloregister, så det är nog inte där skon klämmer, egentligen.

Jag har dock svårt att se vad liberalismen skulle vara utan en fruktan för vad makt kan göra. Fruktan för Leviathan, för en övermäktig, allsmäktig stat, har alltid varit ett av de främsta sätten att rättfärdiga centrala liberala institutioner: medborgerliga fri- och rättigheter, konstitutionell maktdelning, rättsstatlighet och marknadsekonomi.5

Sådana institutioner finns till för att förhindra de övergrepp som vi alltid bör frukta, inte minst från staten, även från den förment liberala demokratin och dess självutnämnda försvarare. För de första att drabbas av sådana övergrepp är inte vi starka självförverkligare, utan de små, svaga och maktlösa. En liberalism som inte erkänner den faran kan med rätta kallas panglossisk, och därtill naiv. Nå, det kanske Mattias tycker också, om vi lägger halmdockorna åt sidan.

Inte heller det John Gray skriver om liberalismens andra ansikte läser jag som särdeles dystopiskt, vare sig i Two faces of liberalism eller Isaiah Berlin, även om Gray himself i andra sammanhang framstår som en butter, bitter dystergök (bland alla de saker han också framstått som genom åren). Däremot är det en liberalism som ger upp tanken på att vi skulle kunna förverkliga en fullkomlig förnuftsstyrd utopi. Den accepterar som ett ofrånkomligt faktum att det alltid kommer att finnas motsättningar och konflikter, mellan värden, identiteter, intressen och passioner, konflikter vi därför måste lära oss att leva med.

Den liberala dystopismen då? Den återfinner vi till exempel hos gamla stötar som Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek, liksom hos Ayn Rand, liberala tänkare jag tror ligger Svensson varmare om hjärtat. De varnar för det liberala, kapitalistiska, individualistiska samhällets undergång, med de totalitära staternas kommandoekonomier som avskräckande exempel.

F A Hayeks "Vägen till träldom" (1944, på svenska från Timbro 1996)

F A Hayeks "Vägen till träldom" (1944, på svenska från Timbro 1996)

För vad är, till exempel, Vägen till träldom om inte just en dystopi? Ett lyckligt, liberalt, kapitalistiskt begynnelsetillstånd av fri marknad och lagstyre som barkar mot ett sluttillstånd av socialism och diktatur. Likt Shklar, som också tog avstamp i 1900-talets erfarenhet av totalitära stater, kan de liberala dystopierna förstås också läsas som uppmaningar, att vi måste stålsätta oss för friheten, att vi inte bara kan ta den för given utan måste kämpa för den.

Som sagt: Sådana enkla, linjära historieskrivningar är inte min kopp te, men även denna dystopism är ett viktigt drag i liberalismen. Den punkt där vi inte håller med varandra kanske snarare ligger just i huruvida vi behöver alla dessa olikartade liberalismer. Naturligtvis är en monomanisk Shklarsk liberalism of fear eller en renodlad Graysk modus vivendi-liberalism en alltför ensidig kost för att vara hälsosam i längden, men det gäller ju även de andra liberalismerna. Vi behöver både en fruktans och en hoppets liberalism, liksom den dystopiska. Att vara liberal är att vara kluven. Att erkänna den kluvenheten borde förstås också resultera i en viss ödmjukhet. Ja, ödmjukheten tycks göra Mattias illa till mods. Men kanske är just den ödmjukheten en liberalismernas, eller liberalernas, minsta gemensamma nämnare.

I en sådan ödmjukhet ingår ju också att välkomna sina motståndare. Som John Stuart Mill skriver i Om friheten: Sökandet efter komplexa sanningar och bättre kunskap ”has to be made by the rough process of a struggle between combatants fighting under hostile banners”. Robert Nozick noterar likaledes att politiska filosofer ofta skriver som om vi, till skillnad från dem som före oss har brottats med snarlika problem, har funnit den slutliga, absoluta sanningen i frågan och byggt en ointaglig fästning runt den. Men, tillägger han, de flesta av oss är faktiskt mer blygsamma än så, medvetna som vi är om bristerna och svagheterna i våra egna argument.6 Även när vi står upp för våra övertygelser utan att rygga tillbaka, är vi medvetna om deras relativa giltighet. I korthet: Du kan ha rätt, jag kan ha fel, tillsammans närmar vi oss sanningen, eller blir åtminstone klokare.

Nå, besläktad med den liberala ödmjukheten är förstås också Karl Poppers idé om att en trovärdig kritik måste försöka bygga upp en position ”really worth attacking”. Popper levde inte själv som han lärde, men hans råd är inte så dumt. Vem som helst kan bygga en halmdocka att attackera, men sådana attacker kommer också alltid att vara lätta att avfärda eftersom de förvanskar eller, än värre, har missförstått den position som kritiseras.

Noter

  1. I mitt fall baserade Matttias Svensson, som är redaktör på magasinet Neo, kritiken på inlägget Skräckens liberalism. Se också Kalles respons, inte minst hans Ior-liberala läsning av Adam Smith, och Svante Nycanders DN-essä härförleden. [↩]
  2. Isaiah Berlin, 1969: Four essays on liberty, Oxford: Oxford University Press, 169 [↩]
  3. Berlin 1969:214 [↩]
  4. Judith Shklar: ”Liberalism of fear” i Political Thought and Political Thinkers, edited by Stanley Hoffmann, Chicago: University of Chicago Press, 1998 [↩]
  5. När Williams säger att Shklar förespråkar ”en pluralism av mäktiga institutioner” menar han just att makten i den liberala staten är fördelad på institutioner mäktiga nog att kunna balansera varandra, i syfte att begränsa statens samlade makt. Kanske är det detta Mattias misstolkar som ”att själva staten ska inte kontrolleras av lagar, utan av känslor, och den ska alltså vara stor och ha betydande makt över vår ekonomi och våra levnadsval”. Men det betyder alltså raka motsatsen. Att finna sätt att upprätthålla en sådan skör maktbalans är ju ett kärnproblem i liberal och federal författningslära, alltsedan Locke, Montesquieu, Publius och Kant [↩]
  6. Robert Nozick, 1974: Anarchy, state, and utopia. Basic Books. p. xii. [↩]

Svenska modellen 2.0

Av
Karl Palmås
Publicerad: 11 december 2009Postad i: Aktuellt

Den politiska välfärdsdebatt som förs på landets ledarsidor fokuserar på traditionella frågor, där alla parter intar invanda hållningar, utifrån arbete- respektive kapitalperspektiv. Enda alternativet är de diskussioner om postmodern identitetspolitik som förs på kultursidor och kulturtidskrifter. Hur kan vi lösa upp några av den svenska modellens hierarkier – och hur kan vi sätta samman en nya, förhoppningsvis bättre institutioner?

År 2008 var det åttio år sedan begreppet ”folkhemmet” först blev en del av den politiska vokabulären i Sverige. Denna tankefigur har sedan dess varit en obligatorisk referenspunkt i diskussioner om det svenska samhället, central för såväl dess anhängare som dess kritiker. Per Albin Hanssons tal i riksdagens andra kammare 1928 må ha citerats in absurdum, men icke desto mindre var statsministerns vision av ”det goda hemmet” startskottet för en lång diskussion om den svenska samhällsmodellens särart.

Per Albin Hansson (1885-1946), svenske statsministern som gjorde "folkhemmet" till socialdemokrati

Per Albin Hansson (1885-1946), den svenska statsminister som gjorde "folkhemmet" synonymt med den socialdemokratiska välfärdsstaten

Denna diskussion präglas ofta av nationalchauvinism.1 Detta är förståeligt, eftersom Hanssons folkhemstal var en appell till Sveriges medborgare att börja se sig själva primärt som svenskar – andra attribut skulle vara sekundära.2 Normalt sett är detta ett klassiskt knep för en statschef som vill stärka sin makt och sitt våldsmonopol3, men Hanssons mål var mer alldagligt än så: Genom att ersätta medborgarnas klassidentitet med en nationell identitet ville han skapa fred på arbetsmarknaden. Så här i efterhand kan vi konstatera Hanssons ansträngningar var framgångsrika. Berättelsen om ”ett Sverige för alla svenskar” utan varken ”privilegierade” eller ”tillbakasatta” kom att fylla en viktig funktion. Tankefiguren om folkhemmet blev det enande kitt4 som möjliggjorde sammansättningen av den apparat – det virrvarr av kollektivavtal, solidarisk lönepolitik, flyttlasspolitik, rationaliseringsingenjörskap osv. – som senare kom att kallas Den Svenska Modellen.

Det har hävdats att Den Svenska Modellen, i strikt ekonomihistorisk mening, började nedmonteras redan i början av 1970-talet.5 Dessutom hävdas det, inte minst inom vänstern, att dagens ekonomiska system6 är mer ”flytande”7, ”oorganiserat”8, ”instabilt och fragmenterat”9 än efterkrigsårens välfärdssamhälle. Dessa författare menar att välfärdssamhällets stabilitet10 – både på samhälls- och  individnivå – har uppluckrats allteftersom den offentliga sektorn har utarmats och arbetsrätten urholkats. Välfärdsstatens hierarkier sägs ha ersatts av ett nyliberalt kaos, där djungelns lag råder och endast den starkaste överlever.

Trots ovanstående invändningar är denna temaserie skriven utifrån premissen att vi fortfarande lever mitt bland de hierarkier som byggdes under 1900-talet. Några av dessa strukturer är naggade i kanten, men i allt väsentligt lever vi fortfarande med de hierarkier som skapades under folkhemseran. Exempelvis domineras vår politiska diskussion av två parallella, och delvis  sammanvuxna, hierarkier som alltmer börjat fungera som självspelande pianon – LO och Svenskt Näringsliv. Arbetsmarknaden, såväl som produktionen av offentliga tjänster, fungerar fortfarande utifrån dessa hierarkiers behov.

Även våra perspektiv på vilka som har det sämst ställt i samhället, och våra sätt att hjälpa dessa, är anpassat till de strukturer som byggdes under början av 1900-talet. Detta trots att den tidens Sverige som såg helt annorlunda ut än dagens. Det finns även andra svenska modellen-kvarlevor värda att ifrågasätta; exempelvis den positivism och vetenskapsoptimism som lever vidare i dagens offentliga Sverige, där tvivelaktigt utvalda experter ofta fattar beslut som rimligen borde förankras demokratiskt.

Att förkasta tesen om att dagens samhälle blivit alltmer ”flytande”, och istället beskriva dagens Sverige som utfallet av stadig process av hierarkisering11, leder till nya politiska slutsatser. Frågan är inte vad som skall göras för att ”stoppa den pågående nedmonteringen” av vår svenska modell, för att ”återställa ordningen” i det nyliberala kaoset. Istället framträder en ny samling frågor: Vilka av de gamla hierarkierna är mest problematiska? Vilka är värda att bevara? I vilka fall bör vi bygga nya, bättre fungerande hierarkier? I vilka fall kan vi experimentera med icke-hierarkiska organisationsformer? Hur kan vi säkerställa att vårt experimenterande i att bryta ned hierarkier inte leder till det nyliberala kaos som vänstern fruktar?

Det här är första inlägget på temat ”Att destratifiera den svenska modellen”. Temat uppstod som ett sidoprojekt på Karl Palmås blogg 99, our 68 redan för två år sedan, men Federa vill väcka nytt liv i diskussionen.

Noter

  1. Här är Margot Wallströms “två öron och en mun”-kommentar – om svenskars självtillräcklighet och ovilja att lära sig av omvärlden – talande. Mest intressant är kanske de svenska politikernas och ledarskribenternas kritik mot Wallströms uttalande; de svenska opinionsbildarna för självtillräckliga för att vilja lära sig av Wallström. [↩]
  2. Att ordet ”folkhem” var lånat från den nationalistiska högern är väl värt att notera, men inte centralt just i detta stycke. Det ”kontingenta” i folkhemstankens ursprung, och i tankens införlivande i socialdemokratiska samhällsbygget, återkommer senare i denna temaserie. [↩]
  3. Statsmäns maktutövning går ju alltför ofta ut på en enkel logik, inte minst beskriven av George Orwell: Måla upp en extern hotbild (sann eller falsk spelar ingen roll), piska upp nationella stämningar, erbjud statens beskydd, erhåll mer makt. Liberaler som Robert Kennedy poängterar just att liberala samhällen förutsätter att ledare bör ägna sig åt att skapa samhörighet och tillit istället för en ”vi och dem”-anda. [↩]
  4. Termen ”ideologiskt kitt” används av Lars Calmfors, dock kontexten av mer samtida svensk politik. Se Sverenius (1999) Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? Stockholm: SOU. [↩]
  5. Se Sverenius (1999). [↩]
  6. I allmänhet använder dessa kritiker begreppet “kapitalism” istället för “ekonomi” eller liknande. Jag väljer dock att hålla mig till det senare ordet, eftersom det förra har en samling konnotationer som leder tanken fel. Se fotnot 10. [↩]
  7. Från Zygmunt Baumans term ”liquid modernity”. [↩]
  8. Lash & Urry (1987) The end of organised capitalism. London: Polity Press. [↩]
  9. Sennett (2006) The culture of the new capitalism. London: Yale University Press. [↩]
  10. Flera av dessa författare bygger (fortfarande) sina teorier på Marx tanke om att kapitalismen bygger på interna motsättningar, som förr eller senare kommer att leda till systemets kollaps. [↩]
  11. Här finns det en rik samhällsvetenskaplig tradition att utgå ifrån: Ekonom-historikern Alfred Chandlers tankar om 1900-talsekonomin som beroende av storföretagens ”synliga hand” istället för Adam Smiths ”osynliga hand”; Fernand Braudels som beskrivning av kapitalismen som kännetecknad av monopoliserande ”anti-marknader” istället för marknader; ekonomen J.K. Galbraiths tal om modern ekonomi som beroende av svällande ”teknostrukturer” (hierarkier av storföretag och stat som växer samman) osv. Den senaste uttalaren av detta är amerikansk-mexikanske filosofen Manuel DeLanda, vars tolkning av franske Gilles Deleuze lyfter fram hur

    [t]he last three or four centuries have witnessed an intense homogenization of the world (biologically, linguistically, economically), a fact that in itself would seem to recommend the injection of a healthy dose of heterogeneity into the mix. DeLanda (1997) A thousand years of nonlinear history. New York: Zone. Sida 271-272.

    Ordet ”kapitalism” antas, av både lekmän och professionella ekonomer, betyda en ekonomi baserad på den ”fria marknadens” mekanismer. Denna typ av ekonomi inte existerar inte, vilket uppenbarligen inte hindrar bedömare från både höger och vänster att kalla vissa länder ”kapitalistiska”. Begreppet rör till mer en det förklarar, alltså är det dags att sluta använda k-ordet. Eller som DeLanda (1997: 288-289) skriver:

    Braudel himself prefers to keep the word ”capitalis” and change its meaning (so that it refers exclusively to nonmarket-competition, i.e., big business). However, such an entrenched meaning cannot be changed so easily. That is why I prefer to use a different term altogether [...] otherwise we will be confined, when thinkning about possible routes for social development, between two choices that are equally hierarchical: capitalism and socialism. [↩]

Urbanekologi och hållbar stadsutveckling

Av
Jimmy Sand
Publicerad: 09 december 2009Postad i: Aktuellt

Den gröna rörelsen i Sverige befinner sig i ett väldigt spännande utvecklingsskede just nu. Miljöpartiet, för att ta ett parlamentariskt exempel, har sitt starkaste stöd i universitets- och storstäder. Även de sympatisörer som bor på landet har en positiv attityd till staden. Samtidigt börjar den synen på staden som en som en omänsklig och i grunden ”onaturlig” livsmiljö ersättas av en insikt om staden som en specifikt mänsklig ekologi. Det urbana livet behöver heller inte vara mindre miljövänligt än det rurala.

Per Gahrton – initiativtagare till och ett av de första två språkrören för Miljöpartiet, i dag ordförande för den gröna idéverkstaden Cogito – gav i sin bok Vad vill de gröna? (Korpen, 1988) uttryck för följande uppfattning.

I några miljoner år levde människan i och med och av naturen. För bara några tusen år sedan, tiotusen högst, byggdes de första städerna, lilleputtar jämfört med dagens giganter. Också Storstockholm är en dvärg vid sidan av Mexico City, Kairo, Söul. /…/ Nej, det är dags att inse sanningen: Storstäder är cancersvulster på samhällskroppen! Det gäller också ”lilla” Stockholm. Utan de gröna villaförorterna skulle det bli helt olidligt.

Den gröna idéverkstaden Cogito (www.cogito.nu)

Den gröna idéverkstaden Cogito (www.cogito.nu)

Sedan ovanstående skrevs har det gått mer än tjugo år. Inte bara har Gahrtons parti etablerat sig som en kraft att räkna med, utan det har också genomgått en del inre förändringar. Inte minst gäller det synen på städer. I januari 2009 skrev Maria Ferm, ena språkröret för Grön Ungdom, tillsammans med Christian Valtersson, ledamot av Grön Ungdoms förbundsstyrelse, en debattartikel i Upsala Nya Tidning där de slår ett slag för storstaden.

För att bygga Sverige grönt vill vi för­täta och bygga på höjden. Att bygga högt är att utnyttja städernas begränsade utrymme mer effektivt samtidigt som det är en många gånger miljövänlig och energi­effektiv lösning på dagens bostadsbrist. Vi ser positivt på initiativ för att skapa en mer modern storstad som kommit till exempel från nätverket Yimby. [Jfr diskussionen kring stadsdelen Gårda i Göteborg.]

Dessa insikter går i linje med vad Douglas Foy och Robert Healy skrev i en artikel i The Boston Globe för ett par år sedan. Foy har arbetat med hållbar utveckling på delstatsnivå i Massachusetts, USA. Healy är kommundirektör i Cambridge, Massachusetts. De förespråkar urbanisering för att minska förbrukningen av fossila bränslen. I städer använder man energi och vatten mer effektivt än på landsbygden. Eftersom vi bor trängre går mindre energi åt att värma våra bostäder. New York City är den mest energieffektiva platsen i USA. Exempelvis sker 85 procent av all förflyttning på Manhattan till fots, med cykel eller kollektivtrafik.

Samtidigt vore det synd att uppfatta ett grönt perspektiv på staden som enbart ett uttryck för miljöhänsyn. Federas medarbetare Heiti Ernits och Karl Palmås skrev en debattinlägg till medlemstidningen för Miljöpartiet i Västra Götaland att vi bör betrakta staden som ekologi – ett levande system – med såväl icke-organiska som organiska, materiella såväl som expressiva, beståndsdelar.

Nästa steg för en grön stadspolitik är att finna ett sätt att skapa levbara ekonomiska, sociala och inte minst kulturella ekologier – precis på samma sätt som den gröna rörelsen ursprungligen värnat om naturens ekologier. Stadens kulturella och socioekonomiska ekosystem är nämligen ett känsligt system av ömsesidiga beroenden och självreglerande återkopplingseffekter. Vi måste finna en viss sensibilitet inför nyckfullheten i dessa system; ett litet ingrepp kan få stora konsekvenser. Vi måste även finna ett ödmjukt förhållningssätt till vår begränsade förmåga att kontrollera ekologier.

Jane Jacobs (1916-2006), författare till Den amerikanska storstadens liv och förfall (1961)

Jane Jacobs (1916-2006), författare till Den amerikanska storstadens liv och förfall (1961)

Detta synsätt – ett synsätt vi kan kalla ”urbanekologiskt” – hade sin första företrädare i Jane Jacobs, vars bok Den amerikanska storstadens liv och förfall (1961, på svenska från Daidalos) blivit en modern klassiker. Om vi uppfattar naturens ekologi som ”fysiska, kemiska och biologiska processer som är aktiva inom en begränsad utsträckning av tid och rum”, så beskrev Jacobs stadens ekologi som sammansatt av de ”fysiska, ekonomiska och etiska processer som är aktiva vid en given tidpunkt inom en stad och dess närmaste besittningar”. Precis som att det vi i vanliga fall uppfattar som ekosystem är beroende av biologisk mångfald för att inte kollapsa, så är mångfald inte bara viktig för kreativiteten i en stad, utan helt nödvändig för stadens fortlevnad.

Till exempel behöver båda ekosystemen, såvida de inte är ofruktbara, en stor mångfald för att kunna överleva. I båda fallen utvecklas denna mångfald organiskt över tid, och de olika komponenterna står i komplicerade beroendeförhållanden till varandra. Ju fler nischer för liv och levnadssätt det finns i något av ekosystemen, desto större är dess förmåga att upprätthålla liv. I båda typerna av ekosystem kan många små och obetydliga komponenter – som är lätta att förbise vid en ytlig observation – vara av stor betydelse för helheten, oproportionerligt stor i förhållande till deras storlek eller antal. I naturliga ekosystem är genpooler fundamentala värden. I städernas ekosystem är olika sorters arbete fundamentala värden; dessutom reproducerar arbetet inte bara sig självt genom att skapa nya och växande företag, det kan också ge upphov till hybrider och till och med mutera till nya, tidigare okända former av arbete. Och på grund av komponenternas komplicerade beroendeförhållande till varandra är båda typerna av ekosystem bräckliga och sårbara och kan lätt skadas eller förstöras.

Vi kan i Manuel de Landas efterföljd se hur en stad, exempelvis hamnstaden Göteborg, växer fram genom en intensifiering av olika slags flöden. Människor tenderar att skilja mellan strukturer som de uppfattar som rigida (som berg och kontinenter) och strukturer de uppfattar som flöden (som kulturer och språk). I själva verket handlar skillnaden enbart om hastighet. Städer kan ses som både långsamma flöden i form av stelnade strukturer (stadsdelar, vägar, byggnader, etc.) och snabbare, efemära flöden (idéer, människor, kapital, etc.). Där dessa flöden intensifieras och korsas skapas den mångfaldiga och kreativa turbulens vi uppfattar som stadsliv. Tillblivelsen av en stad är en sammansatt process där endast kunskap om såväl fotosyntes, djurliv, geologi, vatten- och klimatförhållanden som immateriella faktorer som kunskap och innovationer kan ge en heltäckande bild. Med en formulering lånad från komplexitetsteoretikerna Ilya Prigogines och Isabelle Stengers Ordning ur kaos (1985) kan vi konstatera att dessa urbana ekosystem inte bara är öppna, utan existerar helt enkelt just därför att de är öppna. De livnär sig på inflödet av materia och energi från omvärlden.

Billiga bostäder ska bli parkeringsgarage

Landshövdingekvarter i stadsdelen Gårda - billiga hyresrätter och lokaler i gatuplan. Planer finns att riva för att bygga parkeringshus.

Vad kan vi då konkret göra med dessa insikter om staden som ekologi? I sin  debattartikel listar Heiti Ernits och Karl Palmås fem punkter:

  1. En vidgad förståelse av begreppet ”hållbar stad”: En ”levbar urban ekologi” är inte bara en stad med mycket grönområden – det är även en stad med ett sprudlande kulturliv och stark offentlighet. Det är inte en segregerad stad, ej heller ett stadsutrymme som koloniserats av starka affärsintressen.
  2. Urban mångfald: En grön politik måste säkerställa balansen mellan det storskaliga och småskaliga kultur- och näringslivet. Detsamma gäller balansen mellan dyrt och billigt boende. I bägge fall graviterar städer mot att premiera det förra före det senare, vilket skapar en segregerad och mindre dynamisk stad.
  3. Fungerande stadsdelar: Den ”täta blandstaden”, där olika funktioner (boende, affärslokaler etc.) samverkar symbiotiskt, har blivit ett närmast allmängiltigt ideal inom stadsutveckling (även om den alltför ofta får stå tillbaka för funktionsseparation lånad från sextiotalet). Vi gröna har redan gjort denna vision till vår – vi måste nu leva som vi lär.
  4. Nya idéer kräver gamla hus: Samtida stadsplanering framhäver hur låga hyror – som endast kan uppnås genom effektivt utnyttjande av redan existerande bebyggelse – fungerar som katalysatorer för entreprenörers och kulturutövares kreativitet. Vi gröna bör i det längsta undvika att riva områden som kan fungera som inkubatorer för morgondagens närings- och kulturliv.
  5. Slutligen: Låt oss utveckla ett positivt och proaktivt förhållningssätt gentemot det urbana livet. Låt oss göra staden till det ställe vi flyr till, inte från.

På detta tema är Federa medarrangör till ett event på Salongen – en föreläsningsserie i regi av Ord&Bild, Daidalos och Göteborgs Förening för Filosofi och Psykoanalys (GFFP).

Arkitektur / Ekologi / Utopi – Hållbar stadsutveckling och fallet Gårda

Salongen 2: Arkeologi/Ekologi/Utopi, den 10 december kl 19 på House of Win-Win i Göteborg

Salongen 2: Arkeologi/Ekologi/Utopi äger rum den 10/12 kl 19 på House of Win-Win i Göteborg

Det har blivit populärt att prata om hållbar stadsutveckling, blandstad, gentrifiering och ekologiskt byggande. Om allas rätt till staden. Men verkligheten skiljer sig ofta mycket från visionerna, som i Gårda där man planerar att riva bostäder och kulturlokaler för att bygga parkeringsgarage. Nya sätt att planera och bygga kräver nya perspektiv. För vem och vad ska staden utvecklas och vad är en stad egentligen? Olika visioner om staden står mot varandra.

Medverkande

  • Kerstin Elias, arkitekt och urbanist (moderator)
  • Vanja Larberg, arkitekt med ateljé i Gårda
  • Gaberiella Olshammar, forskare inom kulturvård och stadsutveckling
  • Jimmy Sand, koordinator för tankesmedjan Federa
  • Johannes Åsberg, Yimby Göteborg

Tid: Den 10 december kl 19.00
Plats: House of Win-Win, Tredje Långgatan 13b i Göteborg
Entré: 20kr. Vin, öl, kaffe och te går att köpa i baren.

Live:
MAG (Soloartist från Gårda)

DJ:
Christian Pallin (Gårdabo tillika arrangör under namnet Koloni)

Anmäl dig på eventets Facebooksida för att få mer information.

Strukturen är det som skall förklaras

Av
Gästkrönikör
Publicerad: 30 november 2009Postad i: Aktuellt

Nästkommande publikation från Federa är En liten bok om slem av Karl Palmås. Andreas Magnusson har läst manus och diskuterar det i en essä, ”Begreppet ‘reifierad teori’ – den historisk-konkreta metodens upplösande av det borgerliga tänkandets antinomier”, för nättidskriften Fragment. Här förljer ett utdrag.

Andreas Magnusson, "Begreppet 'reifierad teori'", Fragment vol 1 2009.

Andreas Magnusson, "Begreppet 'reifierad teori'", Fragment vol 1 2009.

Karl Palmås pamflett En liten bok om slem (med ”slem” menas: ”gubbslem”, ”homosocialitet”, ”patriarkat”) är dels en analys av en empirisk studie av homosociala processer inom en tidsligt och rumsligt avgränsad del av bloggosfären som Palmås genomförde 2008 och dels en presentation av de båda sociala ontologierna hos 1800-talssociologen Gabriel Tarde respektive hos den poststrukturalistiske filosofen Gilles Deleuze. Med hjälp av dessa båda sociala ontologier försöker Palmås förklara de homosociala processer i bloggosfären som den empiriska analysen gäller.

Palmås inleder sin bok med det, för oss, iögonfallande mottot: ”Strukturen kan inte förklara – strukturen är det som skall förklaras.” Vad Palmås anser vara så bra med Tardes och Deleuzes gemensamma ontologiska synsätt – ett synsätt vars ontologiska förmånlighet man från historiematerialistisk synpunkt inte kan annat än instämma i – är följande:

Den tankefigur – central för både Tarde och Deleuze – som ligger till grund för denna text är att strukturer inte är; de blir. En struktur är det som upprätthålls genom en dynamik; en process. Om denna process avstannar, så upplöses även strukturen. Strukturen är aldrig fix – om den består över tid så är det för att en viss tillblivelseprocess håller den i schack. Strukturen är aldrig i jämvikt – dess existens är i bästa fall semi-stabil. Med andra ord kan vi aldrig ta en viss struktur som given. Tvärtom måste vi fråga oss vad det är som producerar strukturen. (Palmås, Karl, En liten bok om slem, s 6, utkast – 2009-07-05)

I den deleuzoguattarianska idétraditionen finns alltså ett uppenbart inslag av ickereifierat tänkande, i det att vi funnit ett tänkande som värderar den diakrona analysen gentemot den synkrona. Palmås har till och med dragit det så långt som att hävda att de synkrona eller ”strukturella” förklaringarna, egentligen inte kan förklara sociala tilldragelser på något sätt, vilket är en starkare form av den historiematerialistiska varianten att den diakrona analysen i alla fall bör ha företräde framför den synkrona.

Det sätt på vilket Tarde, i motsats till sin elev och kritiker Emile Durkheim (som ju kom att bli ett riktigt praktexempel på en reifierad borgerlig teoretiker), tänker om sociala strukturer, är att de kontinuerligt måste upprätthållas genom mänskliga sociala handlingar för att kunna existera. Strukturen tillmäts inget eget liv som en enhet i sig själv. När de upprepade sociala handlingar som konstituerar strukturen upphör, ja, då upphör också strukturen själv. Tarde tänker sig således egentligen inte strukturen som ”struktur”, utan som en ”strömning”, ”mönster” eller ”smitta” i människors handlande. Tanken enligt Tarde är att människor finner form för sitt handlande genom att ”härma” andra individer och på så vis ”haka på” en smitta eller alternativt genom att ”uppfinna” nya smittor – det primära är emellertid ”härmandet”. Den ideologiska karaktären av ”härmandet” kan vara mer eller mindre utpräglad och varierar alltifrån mer medvetna och politiserade sociala handlingar till sådant oreflekterat som helt enkelt bara går ut på att följa en modetrend eller börja med någon ny hobby som man tycker verkar rolig. Detta härmande bidrar sedan till att bilda en slags immanenta logiker i verkligheten, eller utvecklingslinjer, ”imitativa strålar” kallar Palmås det för, vilket man skulle kunna säga motsvarar den icke-reifierade historiematerialismens begrepp om att historiens subjektiv-objektiva mänskliga handlingar bildar en kausal kedja, vilken i sig är det som bygger upp strukturer. På samma sätt som för historiematerialismen i sin icke-reifierade form, är emellertid dessa logiker just immanenta, vilket innebär att det visserligen är möjligt att se somliga av dessas effekter men att det å andra sidan aldrig är möjligt att få en fullständig överblick över dessa logiker själva:

Hos bägge teoretiker [Deleuze och Tarde] finns tanken om att det som vi ser av en struktur – det fysiska, det materiella – verkas på av en viss ordningsskapande logik som inte går att se eller ta på. Denna logik är immanent; den existerar som en inneboende kapacitet i all materia. Vidare finns det i såväl Tarde som Deleuze en idé kring att samma ordningsskapande logiker kan skådas i flera olika typer av system – sociala, biologiska, geologiska osv. (Palmås, Karl, En liten bok om slem, s 7, utkast – 2009-07-05)

Hos Deleuze gäller sådana immanenta logiker inte bara samhället, utan den materiella verkligheten i sin helhet, men istället för ”smitt”-begreppet använder sig Deleuze av begreppet ”abstrakt maskin”:

Även hos Deleuze finns tanken om att materiella kroppar ’verkas på’ av något osynligt och därmed bildar strukturer. För honom består verkligheten av flöden av materia-energi. All materia har en inneboende kapacitet till att skapa former – det har en ’morfogenetisk’ potential –och det är utifrån dessa ’morfogenetiska’ processer som vi förstå strukturer. Det oformade flödet av materia-energi sätts alltså samman – bildar form – utifrån det som Deleuze kallar ’abstrakta maskiner’. (Palmås, Karl, En liten bok om slem, s 7, utkast – 2009-07-05)

Det viktiga för Deleuze, och som ligger i överensstämmelse med Tarde, är att ”härmandet”, det vill säga den historiska handlingen, alltid är historisk-konkret – ett ”detta enskilda härmande vid denna historiska tidpunkt på denna plats”. På samma sätt uppfattas de mer övergripande sociala ”strukturerna” eller ”smittorna” inte som självidentiska över tid utan som ”denna sociala ”smitta”, vid denna historiska tidpunkt på denna historiska plats”. I och med att Deleuze betonande det historiskt konkreta i den sociala tilldragelsen framstår inte varje historisk reproduktion av en social ”struktur” eller ”smitta” egentligen på reifierat vis som en ”re”-produktion av samma struktur eller av samma ”smitta”, utan på ickereifierat vis som en ”ny”-produktion, av en struktur som visserligen kan var mycket lik men som aldrig är helt kvalitativt identisk med den gamla. Strukturer är ”semistabila”, som Palmås så träffande uttrycker det. Med andra ord: samma historiska tilldragelse utspelar sig aldrig två gånger.

Den revolutionära sprängkraften i dessa deleuzoguattarianska idéer visar sig i den digitala kartläggning av homosocialitet i en tidsligt och rumsligt avgränsad del av bloggosfären som Palmås genomförde 2008 och som han redogör för i sin bok. Kartläggningen registrerade via ett särskilt datorprogram alla länkningar och kommentarer emellan de ifrågavarande 86 bloggarna i bloggnätverket under en tidsperiod om 460 dagar. Efter dessa 460 dagar framträdde i datorprogrammet bilden av ett väldigt kluster av länkningar och kommentarer, som genom att visualiseras i form av en datorgenererad film, kunde visa på en homosocial ”smitta” som brett ut sig bland de manliga bloggarna i nätverket, där männen i mycket större utsträckning länkat till och kommenterar hos varandra än hos kvinnorna i bloggnätverket; en ”smitta” vilken inte bara var synliggjord i sin helhet utan ned till varje enskild länkning eller kommentar.

"En liten bok om slem" av Karl Palmås

"En liten bok om slem" av Karl Palmås

Med spridningen av denna datorgenererade filmatisering av de homosociala länkningarna hade skapats en ny ”smitta” bland de manliga bloggarna i nätverket. Nu kunde varje manlig bloggare se sitt eget specifika homosociala länkande vid varje specifik historisk tidpunkt under den kartlagda perioden. I nästa kartläggning, märktes att länkandet hade ändrats något. Det vill säga: några av de manliga bloggarna hade blivit medvetna om att deras länkningar konstituerade en homosocial verklighet, och därför ändrade de sitt beteende med avsikten att underminera denna homosociala verklighet.

Palmås bok, En liten bok om slem, visar alltså på ett konkret fall där deleuzoguattarianismen som icke-reifierad teori tillämpas i radikal praxis och bidrar till att omvandla verkligheten. Låt oss för att göra detta framsteg och utbrytningsförsök ur det borgerliga tänkandets antinomier lite tydligare genom att föreställa oss att Palmås, istället för att starta kartläggningsprojektet hade skrivit ett kulturkritiskt inlägg om ”patriarkatet” på sin blogg. I så fall hade han inte bidragit till att synliggöra hur patriarkatet konstitueras genom varje historiskkonkret handling, och patriarkatets uppkomst som verklighet hade inte förklarats utan snarare mystifierats – dvs. Palmås hade då bidragit till en reifierad teori om homosocialitet. Bloggarna hade känt sig maktlösa inför detta mystiska patriarkat, och de hade inte blivit medvetna om hur deras eget handlande bidrog till att forma patriarkatet. Därmed hade de inte heller haft förmågan att ta ansvar för sitt eget homosociala handlande.

De gröna liberalerna

Av
Jimmy Sand
Publicerad: 25 november 2009Postad i: Aktuellt

Just nu är det uppenbart att inställningen till Miljöpartiet är mycket varmare i det blå laget än det röda laget. Det är ett problem när det är just vänstern som tillsammans med de gröna utmanar Alliansen om regeringsmakten nästa år. MP måste helt enkelt lyfta fram sitt vänsterliberala arv.

Artikeln är även publicerad på debattsajten Newsmill, den 27 november 2009.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman, professor emeritus vid Göteborgs universitet, sade i en intervju med Magnus Haglund (publicerad i Göteborgs-Posten) för några år sedan:

I dag domineras de liberala strömningarna av det jag skulle vilja kalla egendomsliberalism. Men går man tillbaka till John Stuart Mill är själva frihetsproblemet inte alls på samma sätt förknippat med idén om egendom, det grundläggande hos Mill är snarare människans rörelsefrihet. I dag pågår ett slags spel om det fysiska rummet där starka ekonomiska intressen försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på stadsrummet, samtidigt som människor förflyttar sig på ett mer okontrollerbart vis mellan olika miljöer. Här skulle en återupprättad Göteborgsliberalism kunna spela en viss roll. Vad man än säger om de där gubbarna, så månade de om det offentliga rummet.

Beskrivningen gällde den så kallade Göteborgsliberalismen, med företrädare som S A Hedlund, Viktor Rydberg och – senare – Torgny Segerstedt (redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som vållade uppståndelse ända upp i regeringen för sin skarpa kritik av Hitlertyskland). Men beskrivningen skulle lika gärna kunna användas på Miljöpartiet. Statsvetaren Svend Dahl skrev i magasinet Neo om ”frågor där partiet i dag står för en betydligt mer liberal politik än de borgerliga partierna”: synen på integritet (som FRA och Ipred) och i asylpolitiken (där Socialdemokraterna och Moderaterna utgör betongblocket i svensk politik, utan några verkligt avgörande skillnader gentemot Sverigedemokraterna). Han lyfter också fram det försvar för marknadsekonomin som bottnar i en tro på att entreprenörskap kan vara självförverkligande – snarare än näringslivshögerns mantra om vinstintresse.

Liberala debattören Johan Norberg ser både fördelar och nackdelar med Miljöpartiet

Liberala debattören Johan Norberg ser både fördelar och nackdelar med Miljöpartiet

Johan Norberg kompletterade på Newsmill med att MP är en stark röst mot diskriminering av sexuella minoriteter, överhuvudtaget för ett starkare skydd för fri- och rättigheter, för en starkare grundlag och för arbetskraftsinvandring. Och gröna, särskilt de yngre, upprepar inte de utvecklings- och stadsfientliga argumenten i Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988), utan vill måna om levnadsbetingelserna i storstäderna. Nyligen meddelade kommunalrådet Kia Andreasson att MP Göteborg nu driver nätverket YimbyGBG:s förslag för den rivningshotade stadsdelen Gårda – ett fall som såväl Norberg som Dahl tog upp – som sin egen och inte allls ställer upp på Socialdemokraternas planer. Fallet Gårda är ett typexempel på den så kallade Göteborgsandan – välvilligt definierad som ”en sorts nätverksbyggande över institutions- och myndighetsgränserna med stadens bästa för ögonen”. Snarare är det ett slags falskt konsensus som lägger en våt filt över all offentlig debatt, hämmande för pluralism och kreativitet. Vilka det är som vet vad som är ”Göteborgs bästa” – i det här fallet att riva kulturhistoriska byggnader som i dag hyser billiga lägenheter och lokaler, för att bygga ännu ett parkeringshus – begränsar sig nämligen till en exklusiv grupp människor, företrädesvis gubbar. Det är alltså motsatsen till vad redan John Dewey hävdade – och forskning om svärmintelligens bekräftar – om demokrati: En brokig skara människor är bättre problemlösare än en liten klick likasinnade.

MP var en unik företeelse i det svenska politiska landskapet när partiet bildades på 1980-talet. Det var en samling idealister med rötter i 1960-talets alternativrörelse som förmådde skifta fokus från snävt nationella intressen till globala ödesfrågor. Med den ambitionen kunde man i högre grad än tidigare partier samla människor oberoende av klasstillhörighet, men det har fått till följd att spännvidden av värderingar längs höger/vänsterskalan underminerat de långsiktiga visionerna. Man har t ex inte lyckats enas om att driva individuell föräldraförsäkring och generell arbetstidsförkortning – två idéer som kunnat få radikala konsekvenser för jämställdhet och löntagarvillkor.

För fyra år sedan lockades en del från den frihetliga vänstern av MP

För fyra år sedan lockades en del från den frihetliga vänstern av MP

Språkröret Maria Wetterstrands debattinlägg är ett slående uttryck för denna ambivalens. Som Norberg påpekar i sin replik skriver hon – apropå att konsumtion och resande inte bär sina egna kostnader i form av nedsmutsning och miljöförstöring – att vi ska dricka mer latte och köpa mindre prylar därför att en sådan livsstil skulle vara att föredra. En bättre lösning hade förstås varit – som Norberg också skriver – ”ett system med miljöavgifter som gör att de externa kostnaderna bakas in i priset och att vi lägger om vårt skattesystem så att det beskattar arbete mindre och miljöförstöring mer”. Det är en kritik även från vänster. När det gäller klimathotet – och miljöfrågor generellt – har ett alltför stort fokus i den offentliga debatten varit på individuella lösningar istället för politiska och strukturella. Det är synd att Wetterstrand väljer denna väg, med tanke på att MP annars är förespråkare av sådant som grön skatteväxling, koldioxidskatt på flyget och satsningar på järnväg framför bilvägar.

Nu flirtar MP istället med livsstils- och latteliberaler i storstäderna.

Nu flirtar MP istället med livsstils- och latteliberaler i storstäderna.

Fast så konstigt är det kanske inte att Wetterstrand hyllar det hon kallar livsstilspolitik. Ytligt sett är det den gemensamma nämnaren för Arenavänstern och Neohögern – två onekligen inflytelserika, om än något flytande, grupper i det offentliga samtalet. Någon har myntat uttrycket Facebookradikaler, och i USA har man en längre tid talat om latteliberaler. Men det finns ett slags livsstilsliberalism som är politiskt mer angelägen – en som inte väljer ut en viss livsstil och höjer den till skyarna, utan strävar efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva. I Two Faces of Liberalism (2000) ställer John Gray denna modus vivendi-liberalism med anor från David Hume mot en tradition från John Locke och framåt som han lite elakt kallar panglossliberalism – efter den karaktär i romanen Candide (1759) som Voltaire låter personifiera uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Panglossliberalismen – för vilken det hägrar en framtida konvergens av värderingar, en global uppslutning kring universella sanningar – visade senast sitt ansikte på Folkpartiets landsmöte där Jan Björklund hävdade att ”liberalers grundattityd är att vara framtidsoptimister. Utvecklingen kan ibland stå still och ta ett mindre steg åt fel håll. Men huvudriktningen på utvecklingen är åt rätt håll.”

Joseph Jefferson (1829-1905) som Dr Pangloss i "The Heir-at-Law".

Joseph Jefferson (1829-1905) som Dr Pangloss i "The Heir-at-Law".

Den andra liberalismen delar inte denna övertro på framsteget. Den sluter upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men inte för att de grundas i några universella sanningar om människan – tvärtom är de att betrakta som högst kontingenta utfall av en mängd komplexa skeenden under det senaste århundradet – utan för att de har varit gynnsamma förhållanden att leva under, och för att de inte med nödvändighet kommer vara med oss om ytterligare hundra år. Statsvetaren Judith Shklar, som hävdat att grymhet är det värsta en liberal kan göra sig skyldig till, talar om en ”skräckens liberalism” (The Liberalism of Fear).

För denna liberalism är inte det politiska livets grundläggande enheter diskursiva och reflekterande personer, eller vänner och fiender, eller patriotiska soldater/medborgare, eller energiskt tvistande parter, utan de svaga och de mäktiga. Och friheten man vill säkra är frihet från missbruk av makt och hotelser av försvarslösa som denna skillnad inbjuder. Skräckens liberalism betraktar missbruk av offentlig makt i alla regimer med samma oro. Den oroar sig för överträdelser av officiella företrädare på alla nivåer inom staten, och den utgår från att dessa är benägna att drabba de fattiga och de svaga hårdast.

Med en sådan skeptisk syn på staten skulle man kanske inte få för sig att vilja inrätta något så självmotsägande som en normkritisk myndighet. Men man skulle nog dela Valter Mutts kritik av storföretagens ”blå planekonomi” – eller antimarknader, som Fernand Braudel kallade det. Som Dahl skriver anknyter kritiken till en liberal tradition.

Adam Smith skrev om hur marknadsekonomins aktörer själva kommer att försöka sätta konkurrensen ur spel om de bara ges tillfälle. John Stuart Mill oroade sig för vad industrins organisationsmodeller innebar för arbetarnas utveckling och påverkansmöjligheter. Och Joseph Schumpeter beskrev hur storföretagen utvecklades till planekonomier i syfte att undvika marknadsekonomins kreativa förstörelse.

De gröna står för en queer syn på ekonomi. Lika lite som traditionella normer för kvinnor och män är kapitalismen något evigt och naturgivet. Den är ett system vi kan hacka – plugga in oss på, undersöka, mixtra och bända åt en mer önskvärd riktning, som Otto von Busch och Karl Palmås uttrycker det i Abstract Hacktivism (2006). Det visar inte minst Dem Collective, The Pirate Bay och Grameen Bank. Vi vill värna om basarerna, den självorganiserade och decentraliserade delen av ekonomin, framför storföretagens katedralliknande antimarknader.

Även om vi inte ska märka ord så är det lite synd att Wetterstrand talar om MP som en hemvist för socialliberaler, när hon hellre borde lyfta fram det vänsterliberala arvet. För detta är – som jag hoppas det framgått – något annat än såväl socialliberalism (som värderar individens frihet men ser staten som garant för t ex rätten till sjukvård och till utbildning) som frihetlig socialism (som värderar jämlikhet och rättvisa men avvisar staten som medel att uppnå det). Det är en liberalism som med John Rawls menar att rättvisa inte behöver innebära en total utjämning mellan alla individer och grupper i samhället, utan att det viktigaste är att systemen är utformade så att de är till gagn för de sämst ställda i samhället. Bland annat får det till följd att medelklassen inte kan vara den självklara utgångspunkten för ekonomisk politik, heterosexuella kärnfamiljer inte självklar för familjepolitiken.

Detta är en liberalism som i Richard Rortys efterföljd inte ställer frågan ”Håller du för sant det jag tror på?” utan istället frågar ”Lider du?”. Det är en liberalism som kan motiveras av solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, av solidaritet med kommande generationer, och av solidaritet med världens alla människor.

Vänstern och informationssamhället

Av
Gästkrönikör
Publicerad: 07 september 2009Postad i: I fokus

Marxismens tillbakaträngda ställning i dagens samhällsdebatt brukar traditionellt förklaras med de misslyckade byggena av socialismen i Sovjetunionen och Kina, samt av kapitalismens hittills oöverträffade förmåga att alstra välstånd. Må så vara. Men vi menar att marxismens svaga ställning främst har sin grund i oförmågan att formulera en klassanalys som är giltig för informationssamhället. Det skriver Ulf Bjereld och Marie Demker, professorer i statsvetenskap, i en gästkrönika för Federa.

Vilka sociala grupper konstituerar klassmotsättningarna i samhällen där kunskap och individuell kompetens blir allt viktigare produktivkrafter och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Utan att på allvar förhålla sig till denna fråga kommer vänstern ständigt att befinna sig i ett intellektuellt underläge i samhällsdebatten.

Varför är det då så svårt att formulera en marxistisk klassanalys som är användbar på vår tid? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens industrisamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni.

Skapandet av immateriella värden är inte knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Som Michael Hardt och Antonio Negri uttryckt det: på arbetsmarknadens alla nivåer tjänar det nya paradigmet till att undergräva uppdelningen mellan tiden då man arbetar och då man lever. Den immateriella produktionen pågår ständigt och överallt. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna. Det blir inte mycket klassanalys av det.

Johan Lönnroths bok "Den tredje vänstern"

Johan Lönnroths bok "Den tredje vänstern" (Federa, 2009)

I sin bok Den tredje vänstern (Federa, 2009) diskuterar Johan Lönnroth hur det kapitalistiska ägandets grund börjat vackla när de kapitalistiska entreprenörernas egna kunskaper till stor del ersatts av en mer kollektivt ägd kunskapsmassa hos dem som arbetar inom företagen. Eftersom företagen inte kan hävda äganderätten till de anställdas tankar på samma sätt som man kan hävda ägandet av maskiner och byggnader måste nu kapitalisterna, menar Lönnroth, konkurrera där de genom olika typer av vinst- och maktdelningssystem knyter de kunskapsrika till sig.

Det är säkert så. Men Lönnroth spinner tyvärr inte vidare på den tråden för att diskutera de klassmässiga förutsättningarna för dessa kunskapsbärare i företag och i samhälle. Framväxten av denna nya sociala grupp har påvisats av flera forskare. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Intelligentian var besatt av teknikens pussel, medan de intellektuellas uppgift var att ifrågasätta. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av deras egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Själva har vi valt att använda termen fria logotyper. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är det rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara.

Peter Tillbergs tavla "Blir du lönsam, lille vän" (1971-72)

Peter Tillbergs tavla "Blir du lönsam, lille vän" (1971-72)

I samhället uppstår följaktligen en kamp om kunskapen. Denna kamp utspelar sig kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap i form av ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft och det andra objektet är kunskap i form av ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.

Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja.

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv. De utgör ett utomordentligt studieobjekt för alla dem som skulle vilja bidra till en marxistisk nystart så här i början på 2000-talet.

ULF BJERELD & MARIE DEMKER

Författarna är professorer i statsvetenskap och bloggar på Ulf Bjereld respektive Vänstra Stranden. Texten bygger på deras trilogi I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, kommande). Därutöver har texten inspirerats av Klas Gustavssons Socialismens liv efter döden (Atlas, 2004) samt Michael Hardt & Antonio Negris Imperiet (Glänta/Vertigo, 2003 ) och Multituden (Tankekraft, 2007).

Partiernas kris och de sociala medierna

Av
Jimmy Sand
Publicerad: 21 augusti 2009Postad i: Aktuellt

Statsvetaren Johan Karlsson har på sin blogg Mothugg skrivit en serie inlägg på temat ”Gammelpartierna vs Piratpartiet”. Grundtesen är följande: ”Som så många andra branscher genomgår politikbranschen en strukturomvandling, en smärtsam kreativ förstörelse för att ta sig ur 1900-talet.” Det handlar förstås om informationsteknologiernas inverkan på det politiska landskapet. Piratpartiet har här ett betydande försprång framför befintliga riksdagspartier. Av detta bör andra ta lärdom.

Den har under en längre tid talats om en ”partiernas kris” vilken går ut på att de stadigt tappar medlemmar. Ett exempel: Socialdemokraterna, det största partiet i Sverige, hade 1990 ca en miljon medlemmar. Efter avskaffandet av kollektivanslutningen av LO-medlemmar till partiet årsskiftet 1991/-92 var antalet 259 000. Sedan dess har medlemskåren halverats, och ligger på ca 100 000. De befintliga svenska riksdagspartierna tycks tro, resonerar Johan Karlsson i sitt inledande inlägg, att lösningen på krisen är att börja blogga, skaffa sig en grupp på Facebook och be väljarna skicka in politiska förslag per e-post. Nätet är ett – visserligen oumbärligt – komplement till de gamla medierna för opinionsbildning (debattartiklar, torgmöten, etc.).

De etablerade partiernas medlemssiffror har rasat (källa: attdrickaliberalt.wordpress.com)

De etablerade partiernas medlemssiffror har rasat (källa: attdrickaliberalt.wordpress.com)

Piratpartiet använder sig av de sociala medierna på ett helt annat sätt. Dess företrädare har fattat att internet börjar bli ett meningslöst begrepp. De jobbar i den långa svansen, medan AFK-partierna jobbar utifrån den tjocka skallen. Chris Andersons tes om den långa svansen går ut på att kostnaden för att producera och distribuera text, ljud, bild har sjunkit radikalt genom först datorrevolutionen och sedan internetrevolutionen. Medlemsavgifter för att finansiera ”partilokaler, portomaskiner, banderoller, högtalaranläggningar, valberedningar, fikabröd, medlemsblad, ombudsmän, lönebidragare och så vidare” är i Johan Karlssons resonemang analogt med överpriser för CD-skivor och DVD-filmer för att finansiera produktionen och distributionen av CD-skivor och DVD-filmer.

Statsvetaren Johan Karlssons blogg Mothugg

Statsvetaren Johan Karlssons blogg Mothugg (www.mothugg.se)

I sitt andra inlägg tar Johan Karlsson upp Piratpartiets och de befintliga riksdagspartiernas (samt Feministiskt initiativ, Junilistan och Sverigedemokraterna) genomslag i pressen och bloggosfären. Pressen skriver om Piratpartiet 80 procent mer än partiets röstsiffror i riksdagsvalet 2006 skulle motivera (Miljöpartiet och Vänsterpartiet är överrepresenterade med 120 respektive 93 procent, medan Feministiskt initiativ och Moderaterna är underrepresenterade med 58 respektive 53 procent, för att ta bara några exempel).

En undersökning med bloggindexeraren Knuffs trendgrafer visar att Piratpartiet vad gäller genomslag i bloggosfären – den medienisch som är en del av informationsteknologiernas långa svans – mäter sig med befintliga mindre riksdagspartier (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet) såväl som med Sverigedemokraterna (Feministiskt initiativ och Junilistan, som båda fick ungefär samma stöd i riksdagsvalet som Piratpartiet, ligger långt efter). Moderaterna och Socialdemokraterna, med betydligt fler medlemmar och väljare och ett enormt mycket större allmänt mediegenomslag, ligger förstås långt före. Men Piratpartiet finns ändå med på samma skala som de stora drakarna.

Endast Moderaterna och Socialdemokraterna har fler medlemmar än Piratpartiet (när Johan Karlsson skrev sitt inlägg var Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet större än Piratpartiet), och dessa medlemmar är extremt benägna att blogga jämfört med andra partiers medlemmar. Piratpartiet jobbar i den långa svansen genom att finnas på en rad mindre arenor (bloggar, chattkanaler, etc.) som var och en för sig når färre människor än de etablerade massmedierna tagna i klump, men som sammantaget når många. Etablerade partier jobbar, med sina utspelsstrategier, som underleverantörer till massmedierna. Det handlar om att skicka signaler till väljarna, snarare än om att föra en bland medlemmarna ”förankrad” politik. Piratpartiet behärskar nätets offentligheter, och den interna demokratin är inte – som kongresser kontra utspel – väsensskild från kommunikationen utåt.

Partiernas genomslag i medierna relativt valresultatet 2006

Partiernas genomslag i medierna relativt valresultatet 2006

Mot slutet av förra seklet var riksdagspartiernas förhållande till den tidens nya informationsteknologier ett annat. I sitt tredje inlägg tar Johan Karlsson upp två exempel. Vid 1990-talets början investerade alla partier i så kallade FirstClass-BBS:er – ett slags elektronisk anslagstavla som lät datorer kommunicera med varandra på ett sätt som webben på den tiden inte mäktade med. Vem som helst med ett modem kunde delta i politiska diskussioner med andra medlemmar i andra delar av landet – något som i dag är banalt, men som då var i frontlinjen.

Problemet med BBS:er, i början ett revolutionerande verktyg för social organisering, är att de är slutna system. De erbjöd en skyddad verkstad, vilket kom att bli en nackdel när webben mot slutet av årtiondet började vinna mark. Där BBS:erna var en tungrodd, proprietär och centraliserad infrastruktur bygger webben på decentralisering, öppna standarder och en rhizomatisk struktur. Partiernas elektroniska infrastruktur saknade ingångar till bloggar, webbforum, wikis, fildelningsprotokoll och allt det som webben bygger på.

Johan Karlssons andra exempel är de massiva investeringar från politiskt håll som mot slutet av 1900-talet gjorde Sverige till ett IT-under. Lika framsynt som när finansministern Johan August Gripenstedt på 1800-talet byggde ut järnvägen till ett stambanenät, och därigenom lade den infrastrukturella grunden för 1900-talets framsteg, stod svenska politiker i frontlinjen av IT-frågorna hundra år senare: 3G-utbyggnad, marksänd digitalteve, bredbandsfiber, etc. förde Sverige till frontlinjen av vår tids teknologiska revolution. När Piratpartiet i dag förstår att utnyttja webbens kapacitet för social organisering, för etablerade partier till höger och vänster en skrämselpropaganda mot piraterna. Istället borde de ta lärdom av piraternas förmåga att organisera sig.

irstClass-klientens gränssnitt anno 1993

FirstClass-klientens gränssnitt anno 1993

I sitt fjärde och avslutande inlägg jämför Johan Karlsson Piratpartiets webbplatser med de befintliga riksdagspartiernas dito. Under en månad hade Piratpartiets webbplats dragit mer trafik än de fyra Allianspartierna tillsammans och likaså mer än de tre oppositionspartierna tillsammans. En delförklaring är förstås rättegången mot Pirate Bay, där domen från Stockholms tingsrätt meddelades den 17 april. Piratpartiet förstod att profitera på uppmärksamheten, medan tystnad rådde från riksdagspartierna – med undantag från ett uttalande från Vänsterpartiet. (Men redan i mars bloggade en av de åtalade, Peter Sunde, om att han gått med i Miljöpartiet. Tillsammans med Grön ungdoms ena språkrör Maria Ferm och MP-riksdagsmannen Lage Rahm startade han senare en fond för att hjälpa fildelare som anklagas för brott mot Ipredlagen.)

Trafik till partiernas webbplatser under en månad 2009

Trafik till partiernas webbplatser under en månad 2009

Givetvis ligger Piratpartiets sakfrågor rätt i tiden. Men mer intressant är, enligt Johan Karlssons tes, deras sätt att organisera sig. Partiets webbplats uppdateras för varje ny medlem, varje inkommande länk från en blogg, varje gång en piratpartist twittrar, och så vidare. Givetvis kan besökaren kommentera på inläggen på sajten. Den som bloggar om Piratpartiet belönas med att hamna direkt på partiets förstasida och därigenom få mer trafik till sin blogg. Johan Karlsson jämför med riksdagspartiernas webbplatser, en jämförelse som måste återges i sin helhet.

  • Partiet uppdaterar sin webbplats som bäst någon gång i veckan, och då med ett pressmeddelande – arketypen för gammelmedial kommunikation.
  • Du kan inte kommentera på de pressmeddelanden partiet lägger ut. Förmodligen vill partiet hellre att du skriver en insändare till lokaltidningen om du har synpunkter på partiets politik.
  • Partiet skriver inte hypertext. Men text utan länkar är för papper och partiets pressmeddelande leder inte vidare någonstans. En återvändsgränd. Backa eller stäng fliken.
  • Partiet jobbar sannolikt för-1999-skt och erbjuder inte ens RSS-flöden för den som mot förmodan skulle vilja hålla reda på när partiet har publicerat nya pressmeddelanden.
  • Om partiet har hängt med i ADB-svängen länkar det inlägg från förtroendevaldas bloggar. Men inte andra inkommande länkar om partiet, så att du kan få reda på vad bloggar skriver om partiets politik. Och du får förstås inte heller något utbyte av att driva trafik till partiets webbplats. Partiet ser webbplatsen som ett medel för envägskommunikation: Partiet talar, du lyssnar.
  • Kanske länkar partiet till sin Facebook-grupp. Men vem, mer än den stackars partigängaren, skulle vilja gå med i en grupp av människor som inte vill tala med en annat än genom pressmeddelanden?

Vilket av de etablerade riksdagspartierna står på tur att fatta informationsteknologiernas inverkan på det politiska landskapet? Strukturomvandlingen kräver förändringar i partiernas sätt att organisera sig och att agera. Det är inte tillräckligt att företrädare bloggar eller att partiet har en grupp på Facebook.

Federa inleder sin bokutgivning med ”Den tredje vänstern”

Av
Jimmy Sand
Publicerad: 21 augusti 2009Postad i: Publikationer

Federa inleder sin verksamhet med att ge ut Den tredje vänstern av Johan Lönnroth. Författaren, som är nationalekonom och tidigare vice ordförande för Vänsterpartiet, skisserar förslag till hur vänstern kan orientera sig i ett nytt politiskt landskap. Detta mot bakgrund av en tillbakablick över den svenska vänsterns historiska utveckling från början av 1800-talet till i dag.

Johan Lönnroths bok "Den tredje vänstern"

Johan Lönnroths bok "Den tredje vänstern"

Den tredje vänstern är ännu i sin inledande fas. Och eftersom historiens list nästan alltid överträffat människans, kan vi inte ännu veta så mycket om den. Den är ännu dröm och förhoppning mer än realitet. Men tendenserna finns där i nutidens rörelser: Människor som verkar för demokrati och självförvaltning i sina företag och bostadsområden. Människor som vill leva i harmoni med naturen och som spränger gamla könsroller. Människor som ser sig som världsmedborgare och bygger den globala demokratin. – ur Författarens förord.

Med Den tredje vänstern tar Johan Lönnroth ett samlat grepp på den politiska vänsterns historiska utveckling sedan 1800-talet. Fokus ligger främst på svenska förhållanden, men detta är förankrat i en internationalistisk och frihetlig grundsyn. Boken belyser vänsterns förhållande till feminismen och till ekologin – och ställer relevanta frågor om framtiden. Vart är vänstern på väg?

Med Den tredje vänstern inleds bokutgivningen från Federa, en partipolitiskt obunden tankesmedja med säte i Göteborg. Vi utgår från insikten att de ideologier som skapades under industrialismen är i behov av uppdatering. Vi vill samla och inspirera människor med en liknande grundsyn, för en framtidsorienterad opinionsbildning.

Om författaren: Johan Lönnroth väcktes politiskt i slutet av 1950-talet. Gick med i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) 1970. Satt i kommunstyrelsen i Göteborg som fritidspolitiker 1980-88, valdes in i riksdagen 1991. Partiets vice ordförande 1993-2002. Ordförande i föreningen Vägval Vänster 2004-2007. Docent i nationalekonomi och filosofie licentiat i matematik. Numera ålderspensionär.

Kuriosa: Begreppet “den tredje vänstern” myntades av den finlandssvenske ekonomen Jan-Otto Andersson för finska Vänsterförbundet. Det har även använts av Olle Sahlström och Jan Sjunnesson. Johan Lönnroth skrev som riksdagsledamot och vice ordförande för Vänsterpartiet 1997 en första upplaga av Den tredje vänstern, recenserad bland annat i Arbetarmakt. Boken som nu ges ut av Federa är en uppdaterad och avsevärt omarbetad andra upplaga. Kapitlen har under omarbetningen funnits i en mellanversion som “Västgötaskolans Studiebrev” på föreningen Vägval Vänsters webbplats.

Övrig information

Formgivning: Jimmy Sand Omslagsillustration: Charlotte Wiberg
Tryck: Books on Demand, Visby Omfång: 180 sidor
Språk: Svenska Bredd/höjd/ryggbredd: 148×210×11
Vikt: 269 gram Bandtyp: Häftad
ISBN 10: 9197821403 ISBN: 9789197821407
Se boken i Libris Beställ boken från Books on Demand

En ny tankesmedja ser dagens ljus!

Av
Jimmy Sand
Publicerad: 20 augusti 2009Postad i: I fokus

Samhällen förändras. Trots stora omvälvningar av samhällsinstitutioner och socioekonomiska förhållanden relaterar offentliga debatter än i dag i hög utsträckning till de ideologier som formades av industrisamhället. Liberalismen, konservatismen och socialismen är alla produkter av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. De är i stort behov av uppdatering. Frågor som migration, övervakning och stadsplanering visar att den klassiska höger/vänsterskalan inte alltid går att tillämpa. Ur dessa insikter har tankesmedjan Federa växt fram.

Till skillnad från klassiska tankesmedjor som Timbro och Arbetarrörelsens tankesmedja lutar sig inte Federa mot finansiella resurser från Svenskt Näringsliv eller fackförening och riksdagsparti. Federa använder sig – återigen till skillnad från dessa – inte av de nya interaktiva teknologierna (internetuppkopplade datorer, mobiltelefoner, etc.) som ett komplement till den ordinarie verksamheten. För Federa utgör de sociala medierna verksamhetens bas. Inte bara används de för att ta igen det som saknas i ekonomisk styrka. Vi vet att verksamheten blir kvalitativt bättre genom utnyttjandet av svärmens intelligens. Snarare än en tankesmedja av klassiskt snitt är Federa ett idékluster.

Tankesmedjan Federa

Tankesmedjan Federa

I Nationalencyklopedin står att läsa följande på uppslagsordet tankesmedja.

eng. think-tank, institut, företag eller grupp som utvecklar nya långsiktiga idéer samt tar fram, sammanställer och sprider information, kunskap och åsikter i den offentliga debatten. Detta görs exempelvis genom att man bedriver forskning, ger ut tidskrifter och böcker samt deltar i debatter. Tankesmedjor är vanligtvis kopplade till någon form av politisk åsiktsriktning och/eller intressegrupp i samhället.

Wikipedia beskriver tankesmedjan som ”en vanlig beteckning på en mer eller mindre lös sammanslutning av skribenter och intellektuella som har som syfte att påverka den politiska opinionen”. Den skiljer sig från det ganska näraliggande fenomenet forskningsinstitut (som Ratio, Institutet för framtidsstudier eller Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI) genom att vara mer policyorienterat. Den avgränsas också från föreningar som Ordfront, bildningsförbund som ABF och tidskrifter som Fronesis – vilka förstås också påverkar den politiska opinionen.

RAND Corporation, en tankesmedja bildad 1946

RAND Corporation, en tankesmedja bildad 1946

Den första tankesmedjan, och inspirationskällan för alla de senare, tros vara RAND Corporation i USA. Den startade officiellt redan 1946 med uppgift att verka för vetenskap, utbildning och välgörenhet i det allmännas intresse – för ökad välfärd och säkerhet i USA. En anekdot som Carl-Johan Westholm, f d VD på Svensk Handel, berättade under ett arrangemang av tankesmedjan Eudoxa kan belysa fenomenet.

Westholm berättade om de liberala tankesmedjornas framsteg efter andra världskriget. Det var en tid när de liberala idéerna var på stark tillbakagång, men tänkare som Friedrich Hayek (en av Mont Pelerin Societys grundare), förstod vikten av långsiktig opinionsbildning. När den blivande grundaren av tankesmedjan Institue of Economic Affairs, Anthony Fisher frågade Hayek om han skulle gå in i politiken för att förändra den i en mer frihetlig riktning, sade Hayek nej. Hayek påpekade att dagens politiker är fast i de debatter och idémiljöer som präglat dagens samhällsdebatt. De kan inte förändra den särskilt mycket, utan behöver att någon formulerar upp alternativa idéer och öppnar upp samhällsdebatten i förväg i en mer frihetlig riktning. Tankesmedjan skulle göra det politisk omöjliga möjligt. Denna mer aktiva tankesmedja, ett mellanting mellan fristående forskning och opinionsbildning, har varit framgångsrik. Sedan 1970 finns det mer än 500 klassiskt liberala [bland annat förespråkande privategendom och privatisering, laissez faire-kapitalism och begränsning av statligt inflytande, naturrätt och individualism - reds. anm.] tankesmedjor i världen.

Den mest anrika – och inflytelserika – tankesmedjan i Sverige torde vara Timbro. Den bildades 1978 på initiativ av Sture Eskilsson, informationsdirektör i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF, år 2001 sammanslagen med Sveriges Industriförbund för att bilda Svenskt Näringsliv) åren 1970-90. Timbro finansieras av Svenskt Näringsliv, via den opinionsbildande Stiftelsen Fritt Näringsliv (SFN) med ca 20 miljoner kronor per år. Uppdraget är att ”främja idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomins och den fria företagsamhetens betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd”. Med andra ord en av de 500 klassiskt liberala tankesmedjorna i världen.

Sven Elander, engagerad bland annat i Attac, beskriver på sin blogg Timbros framgångsrika affärsidé.

Först och främst tror jag man ska skilja på två olika typer av tankesmedjor. Dels har vi tankesmedjor som försöker skapa en livlig intern debatt inom den egna rörelsen [...]. Sen har vi tankesmedjor som egentligen är mer av propagandaverktyg som arbetar för att forma den allmäna samhällsdebatten. Här spelar Timbro i en klass för sig själva. För att bli en framgånsrik tankesmedja inom denna kategori så gäller det dels att arbeta långsiktigt och dels att inte vara rädd för att framföra positioner som framstår som extrema.

Långsiktigheten handlar om att man under en period måste spotta ur sig ”rapporter” (kan vara hur undermåliga som helst bara de kallas rapport), debattartiklar och politiska utspel inom ett specifikt politiskt område. Man får inte vara rädd att verka extrem, tvärtom är det bra att ta en lite extremare ståndpunkt än vad som verkar rimligt, då kan en annan aktör (tex det parti man vill hjälpa) gå in och ta den rimliga ståndspunkten och framstå som mer nyanserad. [...] Dels vrider man då debatten åt det rätta hållet, man får folk att diskutera de frågor man vill (tex sjukhusprivatiseringar) istället för motståndarens frågor. Dels kan man säga saker som ett parti egentligen vill säga men inte kan, för att tappa väljare.

Några tankesmedjor i Sverige: Timbro, Arbetarrörelsens tankesmedja, Cogito och Piratbyrån

Några tankesmedjor i Sverige: Timbro, Arbetarrörelsens tankesmedja, Cogito och Piratbyrån

Förutom Timbro kan man i Sverige i dag finna ett dussintal tankesmedjor – självbetitlade sådana och/eller överensstämmande med definitionen: Arbetarrörelsens tankesmedja (LO, ABF och Socialdemokraterna), Arena idé (tidigare kallad Agora, en del av Arenagruppen), Captus (till idéerna liknande Timbro), Civitas (närstående Kristdemokraterna), Claphaminstitutet (kristen höger), Cogito (närstående Miljöpartiet), Eudoxa (liberala transhumanister), Den nya välfärden (till idéerna liknande Timbro), Det osynliga (kulturarbetare), Fores (närstående Centerpartiet, med Studieförbundet Vuxenskolan och Ohlininstitutet som medstiftare), Global utmaning (opinionsbildning kring globaliseringsfrågor, för en hållbar utveckling), Konflikt (autonom vänster), Ohlininstitutet (närstående Folkpartiet),  Piratbyrån (piratkopierings-/upphovsrättskritiska rörelsen) och Sektor3 (frivilligorganisationer). Notera att samtliga riksdagspartier utom Moderaterna och Vänsterpartiet har egna tankesmedjor – med reservation för att Timbro och Moderaterna står varandra ganska nära.

Socialdemokratiske bloggaren Fredrik Jansson har skrivit en hel del om fenomenet tankesmedjor. Tre inlägg är särskilt intressanta: ”Vad gör Arbetarrörelsens tankesmedja?”, ”En annan slags tankesmedja” och ”Behovet av ett idékluster”. Fredrik Jansson är kritisk till Arbetarrörelsens tankesmedja, lanserad av Landsorganisationen i Sverige, LO, Arbetarnas bildningsförbund, ABF, och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, med ambitionen att utgöra en motpol till arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro.

Har man tur producerar alltså en tankesmedja som fyra anställda och luftiga lokaler i centrala Stockholm i snitt en bok, en ”kunskapstidning” och tre rapporter om året, varav två är skrivna på entreprenad. Att allt detta dessutom har redigerats och layoutats hafsigt blir ett stickspår som man för tillfället kan lämna därhän.

Internet ger möjligheter att kommunicera med många till en relativt låg kostnad. Men tankesmedjans hemsida påminner om något som skapats i Internets barndom. Det finns inga RSS-flöden. Det finns ingen möjlighet att kommentera det som läggs upp på sajten. Det finns ingen interaktivitet mellan sajten och till exempel bloggar som länkar till artiklar. Det finns inte heller något av det som ger internet fördelar framför tryckt media. Det finns inga inspelade seminarier som ligger på YouTube eller som poddsändningar.

Behöver media vänsteralibin så är det troligare att man vänder sig till tidningar som syndikalistiska Arbetaren eller vänsterpartistiska Flamman än till tankesmedjan. Och om tidningar med några tusen prenumeranter är en viktigare aktör i den allmänna debatten än Arbetarrörelsens tankesmedja måste det vara något fel.

Fredrik Jansson ger också konstruktiva förslag till bättring.

Det finns fortfarande poänger med att människor träffas och diskuterar i verkliga livet. [...] Men den moderna teknologin ger ytterligare möjligheter till återkoppling och utveckling av idéer. Bloggar, kommentarfält, pingfunktioner och RSS-flöden kan skapa förutsättningen för en svärm av idéer att mötas och blötas. [...] Istället för det strukturerade och hierarkiska bör vänsterns ideologiskapande finnas i ett myller av idéer och åsikter.

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Det är inga dåliga idéer Fredrik Jansson presenterar.

Sida 1 av 11